Genusperspektiv på stadsplaneringen

16 december 2011

Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (s) i Stockholm kommer i dag med en flummig artikel på Newsmill: ”Vi måste bryta den mansdominerade stadsplaneringen”. Rudin skriver mycket om genusstrukturer och hur samhället måste integrera kvinnliga perspektiv i planeringen.

Att genus i stadsutveckling innebär att vi försöker skapa miljöer och förutsättningar som också bryter genusstrukturer, men också att vi inte bara tänker kvinnor och män utan också ser hur olika kvinnor och olika män beroende på klass, etnicitet och så vidare har olika perspektiv på staden, olika förutsättningar i staden. Kan vi genom en genusmedveten stadsplanering skapa förutsättningar för att bryta könsnormer men också andra sociala mönster? Hur gör vi det?

En grundläggande reflektion är att jag tror många inte förstår vad Rudin talar om. Inte jag heller, i alla delar. Det som är problemet är att Rudin genomgående pratar om att inte reproducera könsnormer eller genusstrukturer, utan att förklara hur dessa strukturer ser ut. Det enda jag kan hitta som är strukturellt är detta citat:

Kvinnors resande ser exempelvis annorlunda ut än mäns, med fler oregelbundna resor, fler stopp på vägen till och från jobbet och betydligt mer kollektivtrafik

Inga andra platser identifieras dessa strukturer. Det kunde då vara på sin plats att faktiskt prata om att undersöka mera omkring vilka strukturer vi har, innan man går in och säger att dom ska motarbetas. Dessutom vore det på sin plats att, som en kommentator gör, fråga sig hur annorlunda städerna hade sett ut med ett jämställt perspektiv. Det gör inte Rudin.

Av den anledningen blir artikeln flummig. Den använder stora ord, som inte kopplas till verkligheten. Jag som är intresserad av arkitektur och stadsplanering har ingen aning om vad han menar, och han ger mig inte möjlighet att få någon aning om det.

 

Annonser

WordPress och Facebook-länkar

15 december 2011

I dag och i går fick jag plötsligt en uppsving i antal läsare på bloggen – vilket kom av att mitt inlägg om skolavslutningar i kyrkan lades ut av någon på Facebook. 26 personer har hittils klickat sig in hit, vilket jag naturligtvis är glad för.

Det måste vara det nyfikna i mig som talar, men jag känner gärna att jag vill veta varifrån länken kommer. Inte att jag vill veta exakt vem som har lagt ut den, men hur den framställs. Som någonting bra eller spännande, eller som en förudmjukelse. Jag skulle önska att WordPress kunde fixa till det.

Skolavslutningar i kyrkan

5 december 2011

Ett inlägg på Newsmill i den ständiga debatten om skolan och kyrkan, fick min uppmärksamhet. En ledamot av Moderat Skolungdom, Karl-Gustel Wärnberg, tog ställning för skolavslutningar i kyrkan, en företeelse både jag och Skolverket är skeptiska till. I en av artikelns kommentarer hänvisades till en GP-ledare signerad Johanna Andersson, ”Jul, eller allmän vinterfest”.

Personligen är jag inte religiös (agnostiker), och tycker att religion ska vara en frihet och inget tvång. Just därför är jag skeptisk och kritisk till skolavslutningar i kyrkan på generella grunder, i alla fall i de former jag själv har upplevt. Att religion hör hemma i skolan inom utbildningen är naturligt, eleverna måste få lära sig om hur religion ser ut. Men i min mening ur ett kritiskt perspektiv, skolan ska inte förhärliga en enskild religion eller promotera religioner generellt.

Det är flera problem i Wärnbergs artikel. Han avskriver helt att avslutninger i klasserna eller i en skolaula är lika bra som en avslutning i kyrkan, och menar att gemenskapen som skapas och värdet av gemenskapen båda är ”enorma”. I min gymnasieskola var det inte så, tvärt emot skapade det mer gemenskap (för mig i alla fall) att ha en julfrukost med tända ljus i skolklassen.

Wärnberg gör ett stort poäng av att huvudförespråkarna för en separation av skola och kyrka i den här frågan, i nio av tio fall råkar vara icke-religiösa. Dessutom gör han följande poäng i förhållande till religionsfriheten, vilket ju är huvudargumentet för denna separation:

En religionsfrihet innebär inte frihet från religion, och att således säga att alla offentliga sammanhang ska vara stängda för religion är grundligt fel.

Men en religionsfrihet utan frihet från religion blir illusorisk. Då är det ingen frihet längre, utan frihet att välja tvång. Det är varken sekulärt eller acceptabelt i mina ögon.

Wärnberg citerar Stefan Olssons ”Handbok i Konservatism” (talande nog) och menar att den s.k. majoritetsprincipen (principen att rätta sig efter en majoritet) står centralt här, annars riskerar majoriteten att diskrimineras. I och för sig finns det ju en sådan majoritetsprincip, men frågan är om den fungerar tillsammans med religionsfriheten. Ska frihet till religion eller från religion vara normen? Jag tycker att frihet från religion ska vara normen, och det är trots allt normen i skolan redan. Den som vill ta del av en religion ska få välja det, men då ska det vara aktivt. Det ska inte vara så att man aktivt måste säga nej.

Jag kan hålla med Johanna Andersson att Skolverkets instruktioner och vägledning angående skolavslutningar i kyrkan förminskar kyrkan som lokal, idet man tar bort merparten av de konfessionella och religiösa inslagen. Men här står också den springande punkten: Ska skolan ha ett religiöst innehåll eller gynna en särskild religion? Jag tycker nej. Man hör dessutom inget om att de skolor som har avslutningar i kyrkan, också har avslutningar i moskéer, synagoger m.fl. Besöks en moské och får eleverna lära sig hur id firas inom islam, t.ex.?

Andersson har rätt i att julen till en viss grad är en kristen tradition. Men att julen även har ett hedniskt perspektiv, tycker jag ofta glöms bort. För faktum är ju att trots allt heter det just ”jul” i Sverige, inte ”Christmas” som på engelska, som tydligt tar ställning. Där firar man antingen kristmässa eller jul (ja, den hedniska midvintersfesten heter ”Yule”, tänka sig). Skolan bör gärna lära ut hur julen och kristendomen hör ihop. Man bör dock också lära ut hur julen och asatron hör ihop. Och behövs ett besök i kyrkan för att lära ut hur julen och kristendomen hör ihop?

Problemet med debatten om skolavslutning i kyrkan är att den alltid måste sluta i att ”om vi separerar skola och kyrka så förstör vi denna mångåriga tradition”. Först vill jag säga att jag inte tycker tradition är ett argument som trumfar allt annat. Det är ett argument, men som alla andra. Min gymnasieskola löste utmaningen med avslutningar i kyrkan på ett bra sätt, enligt min mening.

Först hade vi en gemensam julfrukost i skolklassen, med tända ljus, julmusik och allmänt mys. Därefter hade vi ingen mer undervisning, utan domkyrkan i min hemstad höll en slags julgudstjänst för alla gymnasieelever som ville gå dit. Många av eleverna, jag tror till och med de allra flesta, gick i domkyrkan och hade inga problem med det. Men för mig som inte är religiös, hade valet att säga nej i sig ett egenvärde.

Detta är den lösning som kommentar #1 i Newsmill-artikeln, Nedim Kirlic, förespråkar. En avslutning i skolan och en oberoende i kyrkan för de som vill följa med. I min gymnasieskola fungerade det väldigt bra, varför skulle det vara helt misslyckat i alla högstadie- och gymnasieskolor i Sverige? Dessutom tror jag det råder bot på det Johanna Andersson kritiserar i GP, nämligen reduktionen av kyrkan från religiös byggnad till en vilken som helst lokal. Om avslutningen är oberoende, vill ju konfessionella inslag kunna ingå och göra kyrkorummet mindre sterilt och mer levande. Men förutsättningen ska fortfarande vara ”armlängds avstånd”.

I högstadiet var eleverna tvungna att söka om fritagning från kyrkoavslutningen, som pågick under undervisningstid. Med andra ord pliktigt uppmöte. Ansökan om fritagning var man dessutom tvungen att göra hos föräldrarna. Jag har hört om elever som inte ville gå i kyrkan, och inte såg något egenvärde i det, men som inte fick föräldrarnas underskrift. Barnsligt, kan tänkas, men när man är 16 år så är man mogen nog att bestämma själv.

Jag kan inte se hur illa det skulle vara att lösa detta problem på det sätt jag har föreslagit. Och jag tror inte heller, åtminstone gäller det min egen skola, att det underminerar eller förstör den tradition med kristendom och jul som finns. Varför inte heller vara öppen för nya impulser och tankar?

Nationella prov och betygssättning

1 december 2011

Jan Björklund har presenterat nya förslag för att bekämpa betygsinflation. DN:s Johannes Åman har två förslag som Björklund inte tog med, i sin kolumn.

 Den ena är att nationella prov ska anonymiseras och inte rättas av elevernas egna lärare utan av lärare på andra skolor. Den andra är att lärare ska ges mer träning i och tid för bedömning och betygsättning.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Om ett prov ska vara standardiserat och nationellt, borde det absolut vara så att de rättas av andra än skolans lärare. Jämför med examen (åtminstone examen i Norge, där jag har tagit dom) där de anonymiseras och rättas externt. Om inte vill det nationella provet inte vara annat än ett vanligt prov. Mer tid och träning för bedömning och betygssättning är också bra. När man inte kan överklaga betygen (vilket i sig är fel enligt min mening, betygssättning är också myndighetsutövning, som dessutom kan bli ganska avgörande) så är det en förutsättning för ett rättvist system att lärarna sätter ”rätt” betyg på eleverna. Att regeringen inte har presenterat detta är ganska oförståeligt, om jag får kommentera det.

Sedan såg jag också på Världens bästa skitskola på SVT2 i kväll, där journalisten Natanael Derwinger åker runt och försöker hitta svaren och på varför Sverige inte längre har en bra skola, och hur man kan lösa det. Exemplet Nossebro skola togs upp, och jag tyckte det var något känt med det. Just det, DN avslöjade ju att Nossebro, denna skola i Essunga kommun som har hyllats för en jättepositiv utveckling (från sämsta skola i landet 2007 till 100 % behöriga elever i engelska 2010), mycket väl kan ha ägnat sig åt att sätta glädjebetyg.

Detta faktum kommenterades inte i programmet alls. I chatten med Natanael var det flera som frågade sig detta, vilket han svarade med att hänvisa till ett antal dokument som UR lagt upp på deras hemsida. Inga kommentarer i sak, utan enbart retoriska frågor (som Har de fuskat?) och ett slaviskt hänvisande. Eller, som han också svarade:

Skolinspektionens granskning, kommunens revisorer och en externa konsultfirman har sagt sitt om Nossebro. Man ska inte tro på allt man läser i DN.

Att skolan hade gett 52 % av eleverna högre betyg än de fick på nationella prov, är ju visserligen en sanning som SIRIS (Skolinspektionen) presenterar. Sedan kan jag vara kritisk till Skolinspektionens granskning. Varför? Därför att de inte egentligen kommenterar denna diskrepans. Det de är kritiska till, är skillnaderna mellan pojkar och flickor, vilket är ett nationellt mönster och inget särskilt som Essunga drabbas av. Dessutom använder SI talen från 2009, och syns inte ha tagit hänsyn till 2010 års statistik. Skolinspektionen har med andra ord inte sagt sitt om just denna del av Nossebros verksamhet.

Rektorns lösning på de elever som fått icke godkänt i de nationella proven, har varit

• förlängd provtid för de elever som var i behov av detta,
• vissa elever fick göra provet i mindre grupper,
• elever med läs- och skrivsvårigheter fick läshjälp,
• eleverna fick träna på nationella prov från tidigare år

Därefter fick eleverna

…intensivundervisning med ett individuellt studieupplägg beroende på vad som kommit fram vid analysarbetet. När lärarna bedömde att eleverna var redo fick de göra ett nytt, sekretessbelagt, nationellt prov. Det samlade betygsunderlaget låg sedan till grund för en diskussion inom gruppen matematiklärare för att ge eleven ett adekvat betyg utifrån visade kunskaper och färdigheter.

Detta medförde alltså att 21 elever som fick icke godkänt på de nationella proven 2010, sedan fick godkända slutbetyg. Alla som en. Jag kan spontant tycka att det Nossebro gjorde, var att ta de nationella proven mera på allvar, kanske lite för mycket på allvar dessutom. Jag kan också undra över vilken ”intensivutbildning” som eleverna fick. Var det en utbildning som hade till syfte att ge eleverna bättre kunskaper, eller tillräckliga kunskaper så att de kunde bli ”godkända” av det nya nationella provet?

Oavsett så fingrar jag på en anmälan till Granskningsnämnden av UR. Varför? Därför att Världens bästa skitskola var väldigt, väldigt positiva till Essunga. Såvitt jag såg fanns inga kritiska frågor till den utveckling som Nossebro genomfört. Till DN sa skolchefen i kommunen följande om varför han trodde att det blev fel år 2010:

– Jag vet inte. Det blir kanske en medveten eller omedveten press att sätta ett betyg som är bättre än vad man skulle göra. Vi har ju haft en framgångssaga, som lärare kanske man inte vill bidra till att vi minskar i betygspoäng, säger Bosse Svensson.

En kommentar som VBSS inte har tagit fasta på. Och med tanke på den korrespondens som VBSS lagt upp på nätet, med en skrift författad av Nossebros rektor som får stå i det närmaste helt oemotsagd, så kan man fråga sig hur opartiska och sakliga VBSS varit. När man underlåter att presentera ofördelaktiga fakta, ett uttalande från en chef som indikerar felaktigheter och dessutom presenterar dokument som närmast uteslutande är ensidigt positiva, så menar jag att något inte stämmer. Jag tror jag ska skicka in anmälan och låta Granskningsnämnden avgöra saken. Så får vi se vad den sidan tycker.

DN

”Kasta inte ut valrätten”

1 december 2011

Hans Bergström har skrivit en kolumn i DN med rubriken ”Kasta inte ut valrätten”. Bergström anser bl.a. att man måste göra om upphandlingsreglerna och att valfriheten inte har skulden för problemen med Carema.

Bergström skriver bl.a. att

Två andra förhållanden måste rättas till. Vi bör överge den skamliga form av upphandling som innebär att kommuner säljer skröpliga äldre till lägstbjudande. Den som lyckas sänka sina kostnader mest i ett bud vinner. Detta är en helt oacceptabel ordning inom åldringsvård. Här är ju hög personalinsats ett kvalitetsvärde i sig, till skillnad från vanlig sjukvård, där kort och effektivt använd vårdtid är att eftersträva.

Ett omedelbart poäng jag ser är att hög personalinsats tydligen inte har ett kvalitetsvärde inom vanlig sjukvård. För att eftersträva kort och effektiv vårdtid så kan man ju klart säga att många patienter per personal inte nödvändigtvis ger effektivitet i min mening.

Men, Bergström anser att man måste göra om upphandlingssystemet. Jag vill referera till 12 kap. 1 § upphandlingslagen, som klart säger att det bara är två sätt att vinna en upphandling – genom det ekonomiskt mest försvarbara anbudet, eller det anbud som har lägst pris. Det är inte det anbud som har högst kvalitet som vinner, det är det billigaste. Detta är naturligtvis inte nytt. Däremot är det ett EG-direktiv som reglerar detta, vilket betyder att regeringen inte hux flux kan göra om detta.

Jag hade gärna sett att vi kunde införa ett anbudssystem som antog det anbud som har bäst kvalitet. Tyvärr tillåter inte systemet det, och förmodligen kommer det ta ofantlig tid innan det kan komma upp på EU-nivå.

Hjortensjö, SCUM och patriarkatet

21 november 2011

På Newsmill skriver Petra Hjortensjö om hur orimligt samhället (läs: männen) har bemött en dramatisering av Valerie Solanas SCUM-manifest, som hålls på TUR-scenen i Stockholm. Att kvinnor, liksom dramatiker i övrigt, mordhotas för att medverka i en teaterpjäs, är helt förkastligt. Men jag håller inte alls med Hjortensjö.

”SCUM (Society for Cutting Up Men) är ett feministiskt manifest som starkt ifrågasätter patriarkatet och uppmanar till en förändrad världsordning. Som titeln antyder är innehållet radikalt. Bäst skulle det vara om alla män jämnades med marken. Y-kromosomen är en ofullständig X-kromosom.

Extremt? Javisst. Men SCUM-manifestet är samtidigt ett litterärt verk med briljanta formuleringar och knivskarp cynism. Som Sara Stridsberg skriver i sin inledning till den svenska översättningen: ‘SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.'”

Bytte man ut orden ”man” och ”kvinna” med något annat, låt oss säga ”arier” och ”judar”, så ville manifestet förmodligen ha anmälts till polisen för hets mot folkgrupp. När ROKS’ tidning recenserade SCUM-manifestet gjordes det under titeln ”Spark i skrevet på patriarkatet”, och med benämningen ”en stridsskrift för alla tänkande kvinnor”. Följande citat togs upp i tidningen (och i Dokument inifrån):

 ”Att kalla en man ett djur är att smickra honom; han är en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit, en biologisk olycka; manlighet är en  (…) sjukdom”

Ahmed Rami dömdes på 1980-talet för hets mot folkgrupp eftersom han bl.a. kallade judendomen för ”en cancersvulst på samhället” och ”en psykisk sjukdom”. Bara som en parentes.

Hjortensjö skriver vidare:

”Jag vill inte skära all världens män i bitar, men jag är för en ändrad världsordning. Stridsberg: ‘Vi kan läsa det metaforiskt, cutting up betyder ju också kritisera, ifrågasätta på engelska.’ För mig är SCUM en nattsvart travesti på vad kvinnor fått utstå genom världshistorien och fortfarande utstår. SCUM pekar med hela handen på orimligheten i vår patriarkala samhällsordning, i den värld där mannen blivit så mycket norm att om du är kvinna är det något udda, något avvikande, något som poängteras. I en sådan värld behövs SCUM. Och kanske är det just det som gör texten så hotfull.”

Behövs verkligen militanta stridsskrifter i den här världen? Behövs det för att skapa ett jämställt samhälle, att publicera manifest som går så långt att vilja utrota mannen som kön? Jag tror de flesta kan hålla med om att det väl praktiskt taget aldrig gynnar debatten att föra den på extrema nivåer, där mycket få tar den seriöst. Alternativt får människor att tro att en extrem åsikt är en sanning.

”Hur många gånger har vi inte inom konsten sett kvinnor skildras som viljelösa våp som bara ska förstöras, förgöras eller sättas på, utan att någon så mycket som lyft ett ögonbryn? Både Dramaten och Stadsteatern har till och med de senaste åren presenterat denna typ av bild i uppsättningar, skrivna eller regisserade av landets främsta teatermoguler, hyllade av såväl media som publik.”

I dessa fall hörs ju feministerna högt i debatten, särskilt radikalfeministerna. Tycker Petra Hjortensjö att det är okomplicerat att sätta upp en pjäs som framställer kvinnan på detta extrema sätt? Med tanke på tonen i debatten är det knappast så. Men när en pjäs som framställer mannen på ett extremt sätt sätts upp, då är det oproblematiskt och behöver försvaras, eftersom det är något som behövs i denna värld. Frågan är vad som gynnar jämställdheten, och jag tror knappast att SCUM-manifestet gör det.

Till sist:
”Som någon skrev, SCUM är endast ett svar på hur vardagen ser ut för oss kvinnor – i VERKLIGHETEN. Men det har blivit så normaliserat att vi i många fall inte ens registrerar det. Kvinnor hedersmördas och könsstympas världen runt men ingen mordhotas för det. Vi lever i en värld där kvinnovåld och ojämlikhet är norm på agendan. I en sådan värld är SCUM livsnödvändigt!”

Är det så att vardagen ser ut så i verkligheten – att män är emotionella parasiter och biologiska olyckor? Jag vill hävda, trots att jag inte är kvinna, att vissa män är vedervärdiga. Men upphöj inte olyckan och sjukdomen till norm. Och framför allt – jag utgår ifrån att Hjortensjö vill ha en ändring och avskaffande av detta patriarkat. Men om man följer Solanas’ logik är alla män förutbestämda, genom könsmaktsordningen, att undertrycka kvinnor. Vad för chans har mannen då att bättra sig, att sluta undertrycka? Den enda återstående lösningen då är naturligtvis revolution – som Hjortensjö är mot.

Blatter: Racism en del av spelet

17 november 2011

FIFA:s chef Sepp Blatter intervjuades av CNN i går kväll/natt. Hans uttalanden har rört upp känslor redan, får jag förmoda, i alla fall när svenska fotbollsspelare och -kommentatorer vaknar upp til nyhetsmorgonen. DN har redan tagit upp det.

Blatter säger att det hårda året för FIFA har ”given me the necessary energy to bring back this credibility” för FIFA. Frågan är om inte Blatter borde sagt något annat, för ”credibility” lär inte han själv utstråla efter i natt.

Så här sa Blatter till CNN på frågan om racism existerar på fotbollsplanen:

I would deny it.

There is no racism, there is maybe one of the players towards the other, he has a word or a gesture which is not the correct one, but also the one who is affected by that, he should say it’s a game, we are in a game.

At the end of the game, we shake hands, this can happen, because we have worked so hard against racism and discrimination.

Även om jag i viss mån kan förstå Blatter (engångshändelser på planen särskilt) så har han uppenbarligen inte pratat med sin PR-rådgivare. Jag tror de flesta fotbollsspelare menar att racistiska påhopp och diskriminerande uttalanden inte hör hemma på en fotbollsplan. Det är inte en del av spelet. Det anser uppenbarligen Blatter.

Att ”the one who is affected by that, he should say it’s a game, we are in a game” tycker jag heller inte. Hur kan man tycka att en spelare som utsätts för racistiska tillrop ska bita det i sig, skaka hand och gå vidare? En förutsättning för handskakning är ju fair play. Om Blatter tycker racism är fair play, så är det ju raka motsatsen till FIFA:s egna kampanjer.

Tidigare har jag skrivit om Lars-Åke Lagrell och SvFF:s ovilja att ta itu med förhållningssättet till homosexuella fotbollsspelare, särskilt att man anser racism som så oacceptabelt att det kräver särskilda regler, medan homohets inte gör det. Blatters uttalanden visar att fotbollen verkligen behöver ta itu med fördomar och förhållningssätt – på alla nivåer! Även i toppen.

I efterhand har Blatter skickat ut ett pressmeddelande där han förtydligar:

My comments have been misunderstood. What I wanted to express is that, as football players, during a match, you have ”battles” with your opponents, and sometimes things are done which are wrong.

But, normally, at the end of the match, you apologize to your opponent if you had a confrontation during the match, you shake hands, and when the game is over, it is over. Anyone who has played a football match, or a match in any sport, knows that this is the case.

Tja, det är ju visserligen sant. Men racism är väl ändå så allvarligt att det förtjänar mer debatt än ett handslag och ett ”förlåt”? Det handlar om fotbollsspelarnas värdegrund. Är det okej, även i affekt, att säga något racistiskt till en motspelare? Jag tycker inte det. Blatter tycker dock uppenbarligen så.

Nytt från regeringen – vecka 44

2 november 2011

Jag prenumererar på regeringens ärendeförteckning, och därmed dimper det ner en e-post i min brevlåda varje vecka. Denna veckas mest intressanta urplock är följande:

Arbetsmarknadsdepartementet ska tilsätta en kommitté för att utreda lärlingsprovanställningar (A2011/3997/ARM). ”En ny anställningsform med utbildningsinnehåll” kallar regeringen det. I Norge är lärlingsystemet inte en anställning som sådan, men ingår som en del av yrkesutbildningen i gymnasiet. Det systemet föreslogs infört i Sverige av en annan utredning här i fjol (SOU 2010:19). Förmodligen är det ännu en del av satsningen på unga arbetslösa, respektive långtidsarbetslösa.

När vi nu är inne på unga arbetslösa, tänker Finansdepartementet be KI och FI att ”följa upp vissa frågor relaterade till sänkt mervärdesskattesats på restaurang- och cateringstjänster”. Vilka frågor det kan vara, står det inget om. Men den kanske mest angelägna frågan är hur många jobb som skapas. Jag hoppas att det är det KI och FI fått i uppdrag att följa upp. Näringsdepartementet har också bett Tillväxtanalys göra uppföljningar.

Trafikverket kan nog få en ny styrelseordförande. Näringsdepartementet har framställt ett entledigande och ett förordnande. Hittils har styrelseordföranden varit centerpartisten Kent Johansson från Skara, som nyligen utsågs till ny ledamot i EU-parlamentet. Han var tillfälligt förordnad till styrelseordförande enda tills slutet av oktober.

Även Statens institutionsstyrelse får en ny chef, enligt Socialdepartementets ärendelista. I maj i år annonserade regeringen efter en ny generaldirektör efter Ewa Persson Göransson, som suttit sedan 2005. På torsdagen blir det klart vem som blir utnämnda.

Inte så mycket upprörande, alltså. Inga propositioner läggs fram, det enda är några lagrådsremisser. Men de ska tillbaka till regeringen innan de kan gå till riksdagen för beslut.

RÅ mot M.H. – så kontroversiellt som påstås (min analys)?

1 november 2011

Professorerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg har skrivit en artikel på Svenska Dagbladets debattsida om HD:s beslut i målet B 2130-11. ”Åtalad kan hävda fylla och gå fri”, är överskriften på debattartikeln. Senare har en annan professor, Petter Asp, i en intervju uttalat motsatt åsikt: Domen är bra och får inte stora konsekvenser. Vem ska vi tro på?

En del bloggare (16 av 17, för att vara precis) har läst debattartikeln och fått för sig att alla fulla människor aldrig kommer kunna dömas för brott igen. Det är fel, och jag ska visa varför. Leijonhufvud och Wennberg kunde med fördel ha varit lite klarare i sina uttalanden, men det är väl för sent nu.

Så här skriver Leijonhufvud och Wennberg:

Mannen hävdade att han inget mindes – han hade varit så berusad. Högsta domstolen anser att han därmed inte hade det uppsåt som krävs för att se handlandet som ett mordförsök. Den här domen har betydelse långt utöver den situation fallet rör. De dömande justitieråden sopar med ett penndrag bort en grundregel i svensk straffrätt.”

Jag vill inte gärna svära i kyrkan och påpeka fel vid en professors uttalanden, särskilt när jag inte ens har gått en kurs i straffrätt. Men det finns svagheter vid det här uttalandet. Precis innan HD börjar diskutera ”självförvållat rus” och hur domstolarna ska förhålla sig till det, konkluderar de med följande:

Vad som är utrett om skadornas omfattning och allvar ger dock inte tillräckligt stöd för att beteckna sannolikheten [att målsägandena skulle dö av skadorna] som mycket hög. Inte heller finns det sådant stöd för att MH har uppfattat sannolikheten som mycket hög.” (avsn. 12)

Angrepp med sådana knivhugg [mot halsen] kan då också, till omfattning, kraft och riktning, vara utförda på ett sådant vis som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död. […] Utredningen ger emellertid inte tillräckligt stöd för att MHs angrepp
varit av detta slag.” (avsn. 13)

När det gäller andra omständigheter som kan vara av betydelse för uppsåtsbedömningen förtjänar det att framhållas att MH vid gärningstillfället
har agerat på ett även i förhållande till berusning avvikande sätt […] Att MH har agerat på ett avvikande och svårförståeligt sätt kan emellertid inte i sig läggas till grund för slutsatsen att MH vid gärningen har funnit att IKs och IJs död inte var ett för honom relevant skäl att avstå från att angripa dem på det sätt som han gjort. Inte heller vad som i övrigt har förekommit ger grund för en sådan slutsats.” (avsn. 14)

Som jag uttolkar det sista stycket, menar HD att det inte är bevisat att M.H. var likgiltig inför att attacken kunde ha dödat I.K. och I.J., trots att han agerat avvikande och svårförståeligt i förhållande till andra berusade.

Här kommer alltså HD till slutsatsen att:

Vad som nu har sagts innebär att det inte är visat att MH hade uppsåt till försök att beröva IK och IJ livet.” (avsn. 15)

En förhållandevis klar utsaga, som Wennberg/Leijonhufvud inte fokuserar på. Deras fokus ligger i stället på det som kommer härnäst, nämligen avsnitt 16-26. Det är där HD tittar på särreglerna om berusning i förhållande till uppsåt.

Det är domen i NJA 1973 s. 590 som är vägledande, och som preciserar rättsregeln här. Enligt den domen ska brottsbalken här tolkas så, att det inte är så viktigt med kravet om att alla brott måste vara uppsåtliga (utom särskilda oaktsamhetsbrott). Det ska göras en särskild bedömning, utan att det för den skull är klart vad för slags bedömning som ska göras. Tillämpningsproblem, som HD skriver.
Ett skäl till att regeln är som den är, säger HD, är:

”Undantaget har, i linje med den kriminalpolitiska ideologi som präglade den tid under vilken brottsbalken utarbetades, motiverats av intresset att förebygga inte endast brott som begås under berusning utan också att motverka berusning som sådan.” (avsn. 21, min uthävning)

Alkoholpolitiskt var alltså regeln viktig. Ett intressant poäng är att källan för detta påstående är ett uttalande från en straffrättsprofessor från 1928. Bara sex år innan röstade folket om ett totalförbud mot alkohol, vilket inte blev av.

Vad är HD:s argument för denna helomvändning i frågan (”sopa bort” grundregeln, som Leijonhufvud/Wennberg säger)?

Några citat från domen kan vara viktiga här:

  1. En klar kriminalpolitisk kursförändring har senare skett. Fokuseringen på preventionsintressena har fått ge vika som grund för beslutsfattandet i enskilda fall medan i stället rättsstatliga intressen som legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet har betonats starkare.” (avsn. 21)
  2. ”Enligt [den reglering av påföljdsval som gjordes 1989] har överväganden om preventiva effekter en helt underordnad roll för beslutsfattandet i enskilda fall. I stället betonas de i punkt 21 nämnda intressena av legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet.” (22)
  3. ”Omständigheter som inte täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet ska det således inte tas hänsyn till (se a. prop. s. 81). Regleringen bygger alltså på skuldprincipen och är inte anpassad till gärningar för vilka de sedvanliga kraven på uppsåt eller oaktsamhet inte skulle gälla.” (23)
  4. Det kan på goda grunder sättas i fråga om en eftergift av kravet på uppsåt i mål som gäller ansvar för allvarliga brott är förenlig med de principer som ligger till grund för Europakonventionen.” (24)

HD anser att samhället i dag är mer byggt på principen att behandla människor lika, än att upprätthålla allmänpreventionen. Det är inte längre angelägent från statens sida att hytta med pekfingret mot berusade, anser HD. Det är här Wennberg och Leijonhufvud kommer in. Just allmänpreventionen verkar tydligen vara deras huvudargument för att domen är felaktig:

”Domstolen ska gå på vad han faktiskt varit medveten om, utan att ta hänsyn till att han frivilligt genom berusningen satt ner eller helt eliminerat denna förmåga.”

Vissa gånger har jag retat mig på denna ståndpunkt. Då 1973 års dom föll, var faktiskt fylleri ett brott. Rättsväsendet hade då till uppgift att förhindra beruselse i största allmänhet. Det är inte olagligt längre att dricka sig full sedan sent 1970-tal, men är det fortsatt straffsystemets uppgift att moralisera över berusade? Wennberg/Leijonhufvud använder sexuella övergrepp som exempel. Bakgrunden för att sexuella övergrepp inte kan förövas genom oaktsamhet, är enkel. Hur kan man genomföra samlag på ett oaktsamt sätt? Det går inte.

”Handlar det om att bevisa nyktra personers uppsåt, kan domstolen alltid fråga sig vad som verkar vara vettigt, rimligt och trovärdigt. Men hur ska domstolen kunna hänvisa till vad som framstår som rationellt, när det gäller ett handlande i stark berusning?”

Utan att vilja höras arrogant ut, men finns det inte några andra bedömningsgrundlag än rationalitet som man kan gå på? HD har redan två moment som de drar fram, nämligen handlingens omfattning och allvarlighet, och handlingens art. Handlingens komplexitet tror jag också kan vara med, utan att HD tog upp det i domen.

Som Petter Asp menar i intervjun:

”Han ser ett problem med hur det varit tidigare, att en person kunnat dömas för ett brott där det krävs uppsåt bara för att personen varit full, trots att personen inte haft uppsåt.”

Fylleri blir nu en ursäkt, skriver Leijonhufvud och Wennberg i ingressen. Det blir det absolut inte. Men det kommer inte längre vara så att en berusad alltid döms för brott, enbart på grund av ruset. Det är vettigt.

EDIT: Petter Asp och Magnus Ulväng har nu skrivit en kort replik till professorernas inlägg. De resonnerar vettigare än Wennberg och Leijonhufvud, anser jag. (Och resonnerar mera i min linje) I kväll togs frågan upp i SVT-programmet Nyhetsbyrån. Undrar om jag inte ska lyssna igen, tyckte deras diskussion var lite väl tillspetsad. Och de gör samma fel, diskuterar ur perspektivet at fylla nu alltid blir ursäkt för brott. Vilket ju fortsatt inte stämmer. Nu lär vi vänta och se till Debatt på torsdag, min gissning är att den här frågan tas upp då med. Leijonhufvud har varit med där förut, kanske även denna gång?

Vad vill Expressen säga?

29 oktober 2011

I dag slogs jag av en Expressen-rubrik när jag surfade på DN.se, nämligen ”Obducenten hjälpte barnläkaren bli fri”. Under titeln ”Expressen avslöjar” skriver tidningens dedikerade grävgrupp att barnläkaren i det uppmärksammade brottmålet om dråp, tog hjälp av Teet Härm, allmänt känd som ”obducenten” i Catrine da Costa-målet.

Eftersom uppgiften inte är känd genom media tidigare, är det ju klart ett gräv som reportrarna ägnat sig åt. Men vad vill grävgruppen egentligen med sin artikel, undrar jag. De flesta grävreportage jag har sett har avslöjat mindre eller större missförhållanden eller osanningar, och indirekt kritik mot människor, myndigheter och företag.

Med detta i tankarna framstår artikeln som något intetsägande. Både försvarsadvokaten Björn Hurtig, och f.d. överåklagare (numera bloggaren) Sven-Erik Alhem har åsikter som inte är särskilt kontroversiella och som spelar ner det (potentielt) kontroversiella i att anlita Teet Härm som vetenskapligt bistånd i processen.

Utom den sista frågan som grävgruppen ställer:

Här har man sökt rådgivning från en läkare som fråntagits läkarlegitimation.

– Det är en sak att man inte kan bli behandlad av en läkare som fråntagits sin legitimation. Det viktigaste är att man bygger på rön och synpunkter, säger Sven-Erik Alhem.

Kammarrätten i Stockholm har mycket riktigt fråntagit Härm hans läkarlegitimation. Bakgrunden var att den dom där han friades för mord, skrev in att han (och den medåtalade allmänläkaren) varit skyldig till att stycka kroppen. En förödande formulering, eftersom den förklarade Härm skyldig till ett brott, som åklagaren aldrig åtalat honom för.

Tingsrätten ogillade åtalet enligt dom den 8 juli 1988. Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att det var ställt utom allt
rimligt tvivel att Thomas Allgén och Teet Harm tillsammans styckat Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg. Tingsrätten tillade att styckningen var att betrakta som brott mot griftefrid men att
åklagaren inte väckt åtal för denna gärning, för vilken preskription inträtt sommaren 1986. (HFD:s dom i mål 5654-10 och 5656-10, s. 1-2)

Härm är medicinskt utbildad, och att han inte har läkarlegitimation betyder ju inte att han aldrig får använda sina kunskaper. Om Expressen vill detta, får de naturligtvis tycka det, men i så fall öppet.

Jag förväntar visserligen inte att Expressen kommenterar mina synpunkter, men jag tycker ändå det vore intressant att veta vad Expressen vill med sitt avslöjande. Tycker man det är bra att Härms kompetens tillvaratas, eller anser man att det är ovettigt att en läkare utan läkarlegitimation får användas som rådgivare. Eller tycker man inget alls?