Schyman, V och feminismen


Gudrun Schyman skriver på Newsmill at valet av Jonas Sjöstedt till partiordförande för Vänstern är ett nederlag för feminismen. Vänsterpartiet är så vitt jag det enda parti som är uttalat feministiskt i riksdagen (utanför finns ju Schymans FI naturligtvis). Hon skriver bland annat att

Och onekligen är situationen motsägelsefull. Man säger nej till en kvinna som ledare men vill framstå som det mest feministiska partiet. Sjöstedts tillskyndare pekade emellertid på att han är stark just i feministiska frågor. Om det är sant är det synd att han inte pratar om det.

Och:

Det faktum att Jonas Sjöstedt är en god kommunikatör och närmast uppfattas som en svärmorsdröm i tv-rutan kommer att underlätta. Men vi ska komma ihåg att det har funnits många trevliga partiledare i V. CH Hermansson var omtyckt och respekterad i vida kretsar. Lars Werner var inte lika populär men många såg i honom en rejäl karl. Lars Ohly är på inget vis någon otrevlig typ.

Intressant att hon inte nämner sig själv som en av dessa trevliga partiledare, och att alla de trevliga partiledarna är män. Nu kan jag hålla med Schyman om att det kan kännas märkligt att ett feministiskt parti inte väljer en kvinna. Samtidigt så finns det ju en rad män som också är uttalade feminister. Frågan är ändå om det faktum att partiet är feministiskt gör det olämpligt att välja män till ordförandeposten. Schyman tycks nästan mena detta. Om V vill bli ett brett parti så måste fokus ligga på också andra frågor än feminismen. Dessutom är det ingen nyhet för dom som känner mig att jag förordar kunskap och kompetens framför kön när det gäller det att välja partiordförande och anställda i allmänhet. Därför är jag skeptisk till kvotering. Utan att sitta inne i Vänsterpartiets interna korridorer och höra diskussionen så syns Jonas Sjöstedt utåt vara mer attraktiv än Rossana Dinamarca. Och flertalet ombud tyckte uppenbarligen samma sak.

Vänstern ska bredda sina vyer och bli ett parti med förhoppningen om 10-15 procent, på samma nivå som Schyman skaffade partiet 1998 och 2002. 1998 var ett speciellt år, i vilket socialdemokraterna ju hadde suttit i regering och genomfört tuffa sparkrav som folket inte tyckte om. Därav att både V och KD fick stor uppslutning. Det är kanske inte otänkbart, särskilt om socialdemokraterna fortsätter vingla och ses som ett småborgerligt parti. Men då måste också partiledningen spela på lag med ombuden och medlemmarna. Partiledningen ville säga nej till ett förbud mot bemanningsföretag, men kongressen sa ja med 112 mot 92 röster. Även Sjöstedt sa att det blir tufft och tonade ner förhoppningen, men var inte avvisande. Det hade varit närmast förödande. Samtidigt blir V det enda partiet som driver den frågan, i ett Sverige vars arbetsmarknadspolitik allt mer styrs från Bryssel. Bemanningsdirektivet som gör bemanningsföretag till jämställda arbetsgivare ska vara en del av svensk rätt, men detta måste strida mot V:s nya linje. Dessutom bad kongressen partiledningen om att ta fram dokument som konkretiserar sex timmars arbetsdag som mål. Vi får se hur det blir.

Risken med att säga att ”nu ska Vänstern breddas” och slå i bordet med förbud mot bemanningsföretag är att partiet inte nödvändigtvis får en ökad opinion. Det finns naturligtvis ett utrymme bland de som allmänt är trötta på socialdemokraterna och att partiet slutat bry sig om arbetarna. Jag ställer mig frågan om S verkligen kan betraktas som ett arbetarparti. Samtidigt är det inte de grupperna som har visat sig vinna valet. Sverige har blivit ett land med kanske för mycket medelklass till att tydliga arbetarklasspartier vinner stora valsegrar. Därför finns risken att man i stället för att bredda för fram åsikter som ses som flankåsikter, som inte attraherar alla. Och flankpartier har allmänt sett svårt att vinna val i dagens Sverige.

TT har tagit fram en översikt över de viktigaste besluten på kongressen:

• förstatliga skolan.
• inte avskaffa särskolan.
• alla ska ha rätt till avgiftsfri kulturskola.
• säga nej till anmälningsplikt vid idrottsevenemang.
• presentera en strategi för hur ett eventuellt regeringsunderlag ska beslutas — före nästa kongress.
• prioritera miljöpolitiken.
• ta fram ett strategi- och visionsprogram för tågtrafiken.
• verka för att uthyrning av arbetskraft förbjuds i svensk lag.
• ta fram en strategi för sex timmars arbetsdag.
• verka för att Sverige ska lämna EU.

Vi får väl se vad det blir av detta till slut, och hur Vänstern i 2014 presterar. Det blir, när nu politiken fungerar så i dag, provet på om Sjöstedt har lyckats med sin vision.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: