Archive for januari, 2012

Gaza och religionsundervisningen – två motioner från Stockholm

30 januari 2012

Jag har en liten förkärlek för att läsa olika myndigheters handlingar, t.ex. protokoll från fullmäktige. Nu ska Stockholm hålla kommunfullmäktigemöte på måndagen (30 januari), och det finns mycket som ska beslutas. Två motioner från oppositionen föll jag för.

Den ena motionen är Stöd till invånarna i Gaza av vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh. Livh föreslår att Stockholms stad ska göra en inventering av saker som kan skänkas till Gaza i samarbete med Ship to Gaza. Och finansborgarrådet Sten Nordin avslog (”besvarade”) motionen med hänvisning till att utrikes- och biståndspolitik är statliga angelägenheter. Nu är det så att kommuner inte är förbjudna att driva välgörenhet, såvitt jag vet, men det är klart att det kan röra upp känslor om Stockholms stad ger sig in i det getingboet på fel sätt. Nu har ju Ship to Gaza gjort två vändor, frågan är om det blir en tredje, och hur relevant motionen är nu.

Men oppositionen är samstämd i sitt stöd till Ship to Gaza. S och V reserverar sig i borgarrådsberedningen och kommunstyrelsen, och MP gör ett särskilt yttrande som alla stödjer Ship to Gazas verksamhet. Nu räknar jag däremot med att debatten kommer handla mer om välgörenhet än om Ship to Gaza (i brist på aktualitet).

Den andra motionen heter Religionsutbildning är en kvarleva från statskyrkans tid och bör därmed avvecklas och är skriven av Paul Lappalainen (MP). Det är en betydligt roligare motion, även om fortsatt är allvarligt menad. Lappalainen (som tidigare varit rasismutredare åt regeringen och tjänsteman på DO) kräver att staden i sin tur ska kräva att regeringen utreder möjligheten att ta bort religion som skolämne. Stadsledningskontoret anser tvärtom att det i dagens globaliserade värld är än viktigare att lära sig om religion, och utbildningsnämnden att det är viktigt för att få en inblick i andra kulturer.

Överraskande nog har inga partier ställt sig bakom Lappalainens krav, men MP och V har ändå kommit med särskilda yttranden. MP om att kristendomen har en särställning i religionsämnet som är fel, och V ett långt yttrande med ganska lite substans, men tydligen med huvudtyngd mot religiösa friskolor. Undrar om till och med Förbundet Humanisterna kunnat yttra sig positivt om att ta bort religionsläran från läroplanen.

Schyman, V och feminismen

8 januari 2012

Gudrun Schyman skriver på Newsmill at valet av Jonas Sjöstedt till partiordförande för Vänstern är ett nederlag för feminismen. Vänsterpartiet är så vitt jag det enda parti som är uttalat feministiskt i riksdagen (utanför finns ju Schymans FI naturligtvis). Hon skriver bland annat att

Och onekligen är situationen motsägelsefull. Man säger nej till en kvinna som ledare men vill framstå som det mest feministiska partiet. Sjöstedts tillskyndare pekade emellertid på att han är stark just i feministiska frågor. Om det är sant är det synd att han inte pratar om det.

Och:

Det faktum att Jonas Sjöstedt är en god kommunikatör och närmast uppfattas som en svärmorsdröm i tv-rutan kommer att underlätta. Men vi ska komma ihåg att det har funnits många trevliga partiledare i V. CH Hermansson var omtyckt och respekterad i vida kretsar. Lars Werner var inte lika populär men många såg i honom en rejäl karl. Lars Ohly är på inget vis någon otrevlig typ.

Intressant att hon inte nämner sig själv som en av dessa trevliga partiledare, och att alla de trevliga partiledarna är män. Nu kan jag hålla med Schyman om att det kan kännas märkligt att ett feministiskt parti inte väljer en kvinna. Samtidigt så finns det ju en rad män som också är uttalade feminister. Frågan är ändå om det faktum att partiet är feministiskt gör det olämpligt att välja män till ordförandeposten. Schyman tycks nästan mena detta. Om V vill bli ett brett parti så måste fokus ligga på också andra frågor än feminismen. Dessutom är det ingen nyhet för dom som känner mig att jag förordar kunskap och kompetens framför kön när det gäller det att välja partiordförande och anställda i allmänhet. Därför är jag skeptisk till kvotering. Utan att sitta inne i Vänsterpartiets interna korridorer och höra diskussionen så syns Jonas Sjöstedt utåt vara mer attraktiv än Rossana Dinamarca. Och flertalet ombud tyckte uppenbarligen samma sak.

Vänstern ska bredda sina vyer och bli ett parti med förhoppningen om 10-15 procent, på samma nivå som Schyman skaffade partiet 1998 och 2002. 1998 var ett speciellt år, i vilket socialdemokraterna ju hadde suttit i regering och genomfört tuffa sparkrav som folket inte tyckte om. Därav att både V och KD fick stor uppslutning. Det är kanske inte otänkbart, särskilt om socialdemokraterna fortsätter vingla och ses som ett småborgerligt parti. Men då måste också partiledningen spela på lag med ombuden och medlemmarna. Partiledningen ville säga nej till ett förbud mot bemanningsföretag, men kongressen sa ja med 112 mot 92 röster. Även Sjöstedt sa att det blir tufft och tonade ner förhoppningen, men var inte avvisande. Det hade varit närmast förödande. Samtidigt blir V det enda partiet som driver den frågan, i ett Sverige vars arbetsmarknadspolitik allt mer styrs från Bryssel. Bemanningsdirektivet som gör bemanningsföretag till jämställda arbetsgivare ska vara en del av svensk rätt, men detta måste strida mot V:s nya linje. Dessutom bad kongressen partiledningen om att ta fram dokument som konkretiserar sex timmars arbetsdag som mål. Vi får se hur det blir.

Risken med att säga att ”nu ska Vänstern breddas” och slå i bordet med förbud mot bemanningsföretag är att partiet inte nödvändigtvis får en ökad opinion. Det finns naturligtvis ett utrymme bland de som allmänt är trötta på socialdemokraterna och att partiet slutat bry sig om arbetarna. Jag ställer mig frågan om S verkligen kan betraktas som ett arbetarparti. Samtidigt är det inte de grupperna som har visat sig vinna valet. Sverige har blivit ett land med kanske för mycket medelklass till att tydliga arbetarklasspartier vinner stora valsegrar. Därför finns risken att man i stället för att bredda för fram åsikter som ses som flankåsikter, som inte attraherar alla. Och flankpartier har allmänt sett svårt att vinna val i dagens Sverige.

TT har tagit fram en översikt över de viktigaste besluten på kongressen:

• förstatliga skolan.
• inte avskaffa särskolan.
• alla ska ha rätt till avgiftsfri kulturskola.
• säga nej till anmälningsplikt vid idrottsevenemang.
• presentera en strategi för hur ett eventuellt regeringsunderlag ska beslutas — före nästa kongress.
• prioritera miljöpolitiken.
• ta fram ett strategi- och visionsprogram för tågtrafiken.
• verka för att uthyrning av arbetskraft förbjuds i svensk lag.
• ta fram en strategi för sex timmars arbetsdag.
• verka för att Sverige ska lämna EU.

Vi får väl se vad det blir av detta till slut, och hur Vänstern i 2014 presterar. Det blir, när nu politiken fungerar så i dag, provet på om Sjöstedt har lyckats med sin vision.

Tre SD-kvinnor: Abortlagstiftningen är oetisk

1 januari 2012

”Fokus bör inte ligga på att få en oetisk svensk abortlagstiftning att omfatta ännu fler människor i ännu fler länder.” Så inleds Newsmill-artikeln som SD-kvinnorna Therese Borg, Hanna Wigh och Julia Kronlid har skrivit. Den mejslar tydligt ut SD:s politik i abortfrågan, som det enda partiet som ”vill värna de ofödda barnens rättigheter”.

Bakgrunden är en annan artikel där Åsa Regnér i Expressen i mellandagarna förespråkar subventionerade aborter för kvinnor från länder där aborter idag är förbjudna eller kraftigt begränsade. Detta vill inte Borg m.fl. vara med om.

Enligt abortlagen har kvinnan självbestämt abort fram till fostret fyllt 18 veckor. Därefter får abort endast göras om Socialstyrelsen samtycker. Och samtycke får inte lämnas om fostret kan antas att vara livsdugligt utanför livmodern. 2010 gjordes 37 693 aborter. Författarna kallar dessa foster genomgående för ”barn”. Det som är intressant är de fakta som Socialstyrelsen tagit fram. 78 procent av alla aborter 2010 skedde före 9:e graviditetsveckan, klart före fostret blir livsdugligt (då menar jag utanför livmodern). Något under 10 procent görs efter 12:e veckan, och har faktiskt minskat marginellt jämfört med 1983. 2010 lämnades 498 ansökningar om sen abort in, och 90,4 procent beviljades av Rättsliga rådet. De 37 000 barn som författarna talar om, stämmer inte. Det torde i så fall heller vara närmare 450 barn.

Personligen tycker jag aborträtten måste balanseras. Både mellan barnets och kvinnans rättigheter. Det låter enkelt, men jag tycker ändå att kvinnan ska ha rätt att bestämma fram till dess att barnet kan överleva utanför livmodern. Det är en livlig debatt om när ett foster blir ett barn, och när ett foster blir så levande att det ska ha egna rättigheter till liv. Det är en viktig, och svår etisk fråga. De barn som fötts och överlevt tidigast, föddes nästan 22 veckor efter att de började utvecklas, och någonstans vid 24-28 veckor går den medicinska 50 %-gränsen (50 % chans att överleva). Man måste förhålla sig till statistiken, även om det blir mycket tal och kall matematik. Vilka rättigheter ska ett foster (eller ofött barn som författarna kallar dom) ha? Rätten att bestämma över sin egen kropp?

Då uppstår på en gång ett annat problem: Om fostret inte är livsdugligt så kan inte den här rättigheten enligt min mening vara rätt och rimlig att ta upp. Om ett 15 veckor gammalt foster implicit ska kunna säga till sin mamma att ”jag vill leva” kunde man i teorin ha tänkt sig en situation där mamman sagt ”okej, men då får du överleva på egen hand”. Vilket ett sådant foster sannolikt inte kan. Fostrets rätt till eget liv blir illusoriskt när det enbart kan få liv genom mamman. Att ge den så stor vikt att mammans rätt till självbestämmande över eget liv och egen kropp blir underordnad, kan jag inte förstå.

Det mest upprörande i författarnas artikel är deras slutsatser av de internationella abortlagarna.

Istället för att visa respekt för andra europeiska länders mindre liberala syn på abort och istället för att reflektera över om det är svensk abortlagstiftning som borde förändras, fördömer hon (Regnér) dessa länders synsätt och lagar och påstår att de förnekar kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Faktum är att många abortlagar stammar ur en djupt kristen tro där fostret per definition får egna rättigheter vid dag 0, som inte tar hänsyn till kvinnans egna åsikter. Har du blivit gravid, är det ett fel som du som kvinna inte får rätta till utan måste leva med. Om vi i Sverige skulle ta seden efter latin-amerikanska länder, Irland m.fl. så innebär det ett steg tillbaka från kvinnornas rättigheter. Men det betyder också att vi tar ett steg i en ytterst religiös riktning, i ett land där det inte finns någon statskyrka och majoriteten av kristna är protestanter.

Att angripa abortlagstiftningen i andra länder i syfte att ge kvinnor rätt till sina egna kroppar är därmed jämförbart med att lindra symptomen istället för att bota sjukdomen. Ska kvinnors rättigheter säkras borde fokus ligga på att föra ett respektfullt samtal, både inom Sverige och med andra länder, om förbättringar av det förebyggande arbetet för att hindra oönskad graviditet.

Naturligtvis måste fokus ligga på preventivmedel. Det kan vara värt att påpeka att många katolska länder som just har en hård lagstiftning, har en motsvarande hård linje i förhållande till preventivmedel. Där är sjukdomen inte sex utan preventivmedel, utan sex utan reproduktivt syfte. Men att tro att preventivmedel ensamt kan lösa problemen är naivt enligt min mening. Då abortlagen infördes 1974 menade många att den skulle öppna för en dominoteori: Kvinnor skulle nu sluta använda preventivmedel och hellre abortera otaliga foster. Statistiken visar att aborttalen legat förhållandevis stabilt i jämförelse med faktiska födelsetal. Det har med andra ord inte skett någon explosion.

Fokus ska inte ligga på att få en i många avseenden oetisk svensk abortlagstiftning att omfatta ännu fler människor i ännu fler länder.

Oetiskt på vilket sätt? Att Socialstyrelsen måste godkänna varenda abort som hotar att döda ett annars livsdugligt foster? Att ge en moder och fader möjligheten att rätta till ett kanske livsavgörande misstag?

Det intressanta med SD:s förslag är att abort efter 12:e veckan ska kräva samtycke från Socialstyrelsen. Det betyder att ungefär 4 000 abortfall måste ansökas om hos Socialstyrelsen. Samtidigt ser vi att Socialstyrelsen samtycker i 90 procent av fallen där fostret har fyllt 18 veckor. Att Socialstyrelsen skulle vara fruktansvärt återhållsam med att just samtycka i fall där fostret är yngre, och dessutom inte livsdugligt, tror jag inte på. Det måste vara önsketänkning från SD:s sida.