Archive for december, 2011

Några nyårsreflektioner

31 december 2011

Nu är det snart dags att ringa in 2012, och med ett nytt år kommer nya möjligheter. Även om det fortsatt lär vara ekonomisk kris, och Alliansen fortsatt lär styra Sverige. Så det är i ljus av dessa förhållanden som man kan försöka skåda in i det nya året.

USA ska välja president och representanthuset. Så långt har jag (visserligen med en sedvanlig lutning åt Demokraterna) inte sett någon kandidat som kan toppa Barack Obama. Som tyvärr inte varit den president som många ville ha i valrörelsen 2008. Så långt tror jag fortsatt att Romney är den som lär bli Republikanernas kandidat, men saker kan absolut hända. Romney var ju med för fyra år sedan, men det blev McCain till slut. Rick Perry är lite för konservativ för min smak, och Gingrichs popularitet har dabbat av. Så jag tror det blir Romney mot Obama, och att Obama vinner.

Sedan så kommer V att välja ny partiledare. Jonas Sjöstedt är inte den ende kandidaten, men förmodligen den som kongressen kommer välja. Något annat vore en stor överraskning. DN skriver i en ledare att Vänsterpartiet inte kommer byta politik trots den nya partiledaren, och att även om han kommer utmana S och Juholt så är det fortsatt ett stycke kvar till en samlad röd-grön opposition.

Det blir svårt att över huvud taget sy ihop ett regeringsalternativ där det finns plats för både Miljöpartiets liberala positioner och V:s hårda vänsterlinje. Och även om man lyckas riskerar Vänsterpartiet att återigen bli det röda skynke för mittenväljare som man var i förra valet.

Fast om man skulle önska en röd-grön regering som är ätbar för mittenväljare så vore det att göra Vänstern till ett mittenparti, i ett politiskt centrum där MP, FP, C och numera M och S finns. Marknaden är mättad och vänsterväljarna har inget annat alternativ. Socialdemokraterna och Juholt har inte lyckats attrahera mittenväljarna, och det faktum att Miljöpartiet gör det mycket bra på mätningarna utan att själva göra någon egen offensiv är ju ett signal om att MP är mer ätbart än V. Dessutom tror jag fler vänsterväljare högaktar Sjöstedt mera än Juholt.

Men sanningen åsido så har jag samlat ihop en översikt över besluten som Riksdagen fattade  i förra perioden. Och läser man den översikten (tyvärr finns den inte på Internet ännu) så ser man att MP och V röstade nej oftare än både S+MP och S+V tillsammans. Att MP och V därmed skulle stå milvis från varandra stämmer med andra ord inte helt. Men Alliansen lär naturligtvis fokusera starkt på detta, och att Vänstern fortfarande inte skulle ha gjort upp med kommunismen. Om det inte är aktuellt med trepartisamarbete på vänstersidan 2014 (antingen gemensamt som med Sahlin eller informellt som med Persson), så tror jag först och främst på S och MP, som Gerhard Schröders röd-gröna tyska koalition. Med Gustav Fridolin som vice statsminister.

Jesper Nilsson-fallet del 2: Hovrättens dom

21 december 2011

Jag skrev i mars en post där jag gick igenom och analyserade tingsrättens dom där den friade poliserna, som stod åtalade för bl.a. ofredande mot Jesper Nilsson. I går föll tydligen domen, och i dag låg den i min e-brevlåda. Märkvärdigt torde vara att ingen mediesajt tagit upp den nämnvärt. DN har en ytterst liten notis, SvD har inget alls. Varken Expressen eller Aftonbladet har heller tagit upp saken. Tur att jag såg DN:s notis i förbifarten, då.

De som läste min post då vet att jag var kritisk och menade att domstolen gjort märkliga överväganden (t.ex. ansåg att den ena polisen å ena sidan ljög, å andra sidan var fullt tillförlitlig att basera händelseförloppet på), och jag hoppades på en klarsyn i hovrätten. Så har uppenbarligen inte skett.

Til skillnad från i tingsrätten överklagades domen mot bara den ena polismannen, som heter C.L. Domen mot M.B. (friande) har med andra ord vunnit laga kraft. C.L. åtalades för tre olika gärningar: 1. ofredande, 2. egenmäktigt förfarande (grovt) och 3. olaga tvång. Allt med tjänstefel som alternativ punkt. Det enda tingsrätten fann, var att C.L. gjort sig skyldig till ringa tjänstefel, som inte är straffbart.

Hovrättens dom är bara på 9 sidor, men den är intressant. Den är nämligen avgiven skiljaktig. Jag kommer till detta. Detta har hovrätten slagit fast.

1. Hovrätten anser också att C.L:s uppgifter ska ligga till grund för bedömningen. Detta därför att stödbevisningen (filmen) är hackig och att andra vittnesmål inte finns.

2. Jesper Nilssons fotografering kan inte hovrätten anse vara ofredande. Eftersom det däremot är C.L:s uppfattning av fallet som hans handlingar ska bedömas mot, spelar detta mindre roll. Återigen är det 10 § 2 st. 3 polislagen som är aktuell, där våld får användas för att avvärja en straffbelagd handling. Om alla andra möjligheter är uttömda, vill säga.

3. Hovrätten slår kortfattat fast att åtgärden var fullt rimlig:

Det finns som tingsrätten ansett ingen anledning att ifrågasätta att polismännen kände ett stort obehag av Jesper Nilssons agerande. Mot bakgrund av sin uppfattning om situationen har C.L. haft anledning att vidta åtgärder för att avvärja handlingen. Jesper Nilsson har inte avbrutit sitt handlande trots upprepade tillsägelser. Det våld som därefter utövats har varit kortvarigt och är av påtagligt lindrig karaktär – C.L. har tagit tag i Jesper Nilssons kläder, föst honom någon meter åt sidan mot en vägg och i samband med detta tagit mobiltelefonen ur Jesper Nilssons hand. Våldet har varit försvarligt, ändamålsenligt samt proportionerligt och det har inte varit fråga om något från den inledande åtgärden skilt omhändertagande av mobiltelefonen.

Så kort kan man slå fast att C.L. varken gjort sig skyldig till ofredande eller egenmäktigt förfarande.

4. Hovrätten delar så kortfattat tingsrättens bedömning angående legitimationen och datorväskan, att det inte var fel att ta ifrån Nilsson hans datorväska, eftersom det kunde användas för att slå poliserna i huvudet med. Däremot delar den inte uteslutande tingsrättens bedömning av att det oaktsamma tjänstefelet här var ringa.

5. Om det olaga tvånget skriver hovrätten

a) att det finns hack i filmen och ljudinspelningen, och att det därför saknas stödbevisning. Med en släkting som en gång medverkade i en polisutredning där det förekom en hackig film, vet jag vad hackig är. Och Nilssons film är visserligen hackig i den mening att olika sekvenser upprepas flera gånger, men det går fint att se det som stödbevisning. Det är bara att klippa ihop det i ett helt sammanhang. Vilket inte hovrätten tydligen har gjort.

b) att det inte är visat att C.L. tvingade Nilsson att radera filmen. Eftersom ord står mot ord kan jag acceptera det.

c) att C.L. inte brutit mot 4 kap 1 § polisförordningen, som föreskriver att en polisman ska ”uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet” och vara självbehärskade och inte minst ”undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet”. Hovrätten tror inte uteslutande på C.L. här, eftersom han börjat se tecknen på påstått narkotikabrott först efter det att de diskuterat om ofredande och hans våld. ”Den omvända ordningen vore den naturliga”, säger hovrätten. Den finner till slut att

Enligt hovrättens mening visar C.L:s agerande att han sökt efter en anledning att med maktmedel ingripa mot Jesper Nilsson och hans agerande är därmed inte ägnat att inge förtroende för hans arbete som polis. Hans uppträdande strider således mot polisförordningens bestämmelser. C.L. har därför gjort sig skyldig till ett uppsåtligt tjänstefel.

6. Men är det uppsåtliga tjänstefelet (ordväxlingen) och det oaktsamma tjänstefelet (datorväskan) ringa tjänstefel eller inte? Det är skillnaden mellan straff eller inte. Där menar hovrätten att det obehag som Nilsson känt, var ”relativt snabbt övergående” även om handlingarna har upplevts som obehagliga. Detta är visserligen intressant att läsa. Det att en polisman ”sökt efter en anledning att med maktmedel ingripa” är ju inte bara obehagligt utan också mycket kritikvärdigt i mina ögon. Hovrättens egen bedömning är närmast en definition på att planera maktmissbruk, utan att göra det. Det borde ha utlöst en större debatt i domskälen än det gjorde.

Men, här kommer kruxet, var kommer den skiljaktiga meningen jag skrev om in? Jo, i punkten 6, om tjänstefelet var ringa eller ej.

Två av de tre hovrättsråden (juristerna) ville döma C.L. till ett bötesstraff. Råden anser åtgärden vara ”tämligen ingripande” och att C.L. gjort ”otrevliga och insinuerande uttalanden” om narkotikamissbruk. De anser därför inte gärningen vara ringa och att C.L. borde dömts till ett fängelsestraff!

Det ansåg dock inte majoriteten i rätten. Den tredje juristen, och båda nämndemännen trodde på polisens berättelse. De debattörer som menar att jurister inte kan ta hänsyn till sund förnuft, utan det är något som nämndemännen ska föra in. Här tycker jag nog att det tvärtom var juristerna, Maj Johansson och Anna-Karin Winroth, som lyckades med detta.

Att en hovrätt är skiljaktig, och dessutom med siffrorna 3-2, i en förhållandevis viktig fråga (vad är straffbart tjänstefel och vad är det inte), talar för att HD skulle bevilja prövningstillstånd om det söktes. Nu är jag inte åklagaren i målet, men jag skulle nog råda de till att överklaga. Överklagande ska stilas senast 17 januari 2012, med andra ord finns tid i julen och på nyåret att bestämma sig.

 

Genusperspektiv på stadsplaneringen

16 december 2011

Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (s) i Stockholm kommer i dag med en flummig artikel på Newsmill: ”Vi måste bryta den mansdominerade stadsplaneringen”. Rudin skriver mycket om genusstrukturer och hur samhället måste integrera kvinnliga perspektiv i planeringen.

Att genus i stadsutveckling innebär att vi försöker skapa miljöer och förutsättningar som också bryter genusstrukturer, men också att vi inte bara tänker kvinnor och män utan också ser hur olika kvinnor och olika män beroende på klass, etnicitet och så vidare har olika perspektiv på staden, olika förutsättningar i staden. Kan vi genom en genusmedveten stadsplanering skapa förutsättningar för att bryta könsnormer men också andra sociala mönster? Hur gör vi det?

En grundläggande reflektion är att jag tror många inte förstår vad Rudin talar om. Inte jag heller, i alla delar. Det som är problemet är att Rudin genomgående pratar om att inte reproducera könsnormer eller genusstrukturer, utan att förklara hur dessa strukturer ser ut. Det enda jag kan hitta som är strukturellt är detta citat:

Kvinnors resande ser exempelvis annorlunda ut än mäns, med fler oregelbundna resor, fler stopp på vägen till och från jobbet och betydligt mer kollektivtrafik

Inga andra platser identifieras dessa strukturer. Det kunde då vara på sin plats att faktiskt prata om att undersöka mera omkring vilka strukturer vi har, innan man går in och säger att dom ska motarbetas. Dessutom vore det på sin plats att, som en kommentator gör, fråga sig hur annorlunda städerna hade sett ut med ett jämställt perspektiv. Det gör inte Rudin.

Av den anledningen blir artikeln flummig. Den använder stora ord, som inte kopplas till verkligheten. Jag som är intresserad av arkitektur och stadsplanering har ingen aning om vad han menar, och han ger mig inte möjlighet att få någon aning om det.

 

WordPress och Facebook-länkar

15 december 2011

I dag och i går fick jag plötsligt en uppsving i antal läsare på bloggen – vilket kom av att mitt inlägg om skolavslutningar i kyrkan lades ut av någon på Facebook. 26 personer har hittils klickat sig in hit, vilket jag naturligtvis är glad för.

Det måste vara det nyfikna i mig som talar, men jag känner gärna att jag vill veta varifrån länken kommer. Inte att jag vill veta exakt vem som har lagt ut den, men hur den framställs. Som någonting bra eller spännande, eller som en förudmjukelse. Jag skulle önska att WordPress kunde fixa till det.

Skolavslutningar i kyrkan

5 december 2011

Ett inlägg på Newsmill i den ständiga debatten om skolan och kyrkan, fick min uppmärksamhet. En ledamot av Moderat Skolungdom, Karl-Gustel Wärnberg, tog ställning för skolavslutningar i kyrkan, en företeelse både jag och Skolverket är skeptiska till. I en av artikelns kommentarer hänvisades till en GP-ledare signerad Johanna Andersson, ”Jul, eller allmän vinterfest”.

Personligen är jag inte religiös (agnostiker), och tycker att religion ska vara en frihet och inget tvång. Just därför är jag skeptisk och kritisk till skolavslutningar i kyrkan på generella grunder, i alla fall i de former jag själv har upplevt. Att religion hör hemma i skolan inom utbildningen är naturligt, eleverna måste få lära sig om hur religion ser ut. Men i min mening ur ett kritiskt perspektiv, skolan ska inte förhärliga en enskild religion eller promotera religioner generellt.

Det är flera problem i Wärnbergs artikel. Han avskriver helt att avslutninger i klasserna eller i en skolaula är lika bra som en avslutning i kyrkan, och menar att gemenskapen som skapas och värdet av gemenskapen båda är ”enorma”. I min gymnasieskola var det inte så, tvärt emot skapade det mer gemenskap (för mig i alla fall) att ha en julfrukost med tända ljus i skolklassen.

Wärnberg gör ett stort poäng av att huvudförespråkarna för en separation av skola och kyrka i den här frågan, i nio av tio fall råkar vara icke-religiösa. Dessutom gör han följande poäng i förhållande till religionsfriheten, vilket ju är huvudargumentet för denna separation:

En religionsfrihet innebär inte frihet från religion, och att således säga att alla offentliga sammanhang ska vara stängda för religion är grundligt fel.

Men en religionsfrihet utan frihet från religion blir illusorisk. Då är det ingen frihet längre, utan frihet att välja tvång. Det är varken sekulärt eller acceptabelt i mina ögon.

Wärnberg citerar Stefan Olssons ”Handbok i Konservatism” (talande nog) och menar att den s.k. majoritetsprincipen (principen att rätta sig efter en majoritet) står centralt här, annars riskerar majoriteten att diskrimineras. I och för sig finns det ju en sådan majoritetsprincip, men frågan är om den fungerar tillsammans med religionsfriheten. Ska frihet till religion eller från religion vara normen? Jag tycker att frihet från religion ska vara normen, och det är trots allt normen i skolan redan. Den som vill ta del av en religion ska få välja det, men då ska det vara aktivt. Det ska inte vara så att man aktivt måste säga nej.

Jag kan hålla med Johanna Andersson att Skolverkets instruktioner och vägledning angående skolavslutningar i kyrkan förminskar kyrkan som lokal, idet man tar bort merparten av de konfessionella och religiösa inslagen. Men här står också den springande punkten: Ska skolan ha ett religiöst innehåll eller gynna en särskild religion? Jag tycker nej. Man hör dessutom inget om att de skolor som har avslutningar i kyrkan, också har avslutningar i moskéer, synagoger m.fl. Besöks en moské och får eleverna lära sig hur id firas inom islam, t.ex.?

Andersson har rätt i att julen till en viss grad är en kristen tradition. Men att julen även har ett hedniskt perspektiv, tycker jag ofta glöms bort. För faktum är ju att trots allt heter det just ”jul” i Sverige, inte ”Christmas” som på engelska, som tydligt tar ställning. Där firar man antingen kristmässa eller jul (ja, den hedniska midvintersfesten heter ”Yule”, tänka sig). Skolan bör gärna lära ut hur julen och kristendomen hör ihop. Man bör dock också lära ut hur julen och asatron hör ihop. Och behövs ett besök i kyrkan för att lära ut hur julen och kristendomen hör ihop?

Problemet med debatten om skolavslutning i kyrkan är att den alltid måste sluta i att ”om vi separerar skola och kyrka så förstör vi denna mångåriga tradition”. Först vill jag säga att jag inte tycker tradition är ett argument som trumfar allt annat. Det är ett argument, men som alla andra. Min gymnasieskola löste utmaningen med avslutningar i kyrkan på ett bra sätt, enligt min mening.

Först hade vi en gemensam julfrukost i skolklassen, med tända ljus, julmusik och allmänt mys. Därefter hade vi ingen mer undervisning, utan domkyrkan i min hemstad höll en slags julgudstjänst för alla gymnasieelever som ville gå dit. Många av eleverna, jag tror till och med de allra flesta, gick i domkyrkan och hade inga problem med det. Men för mig som inte är religiös, hade valet att säga nej i sig ett egenvärde.

Detta är den lösning som kommentar #1 i Newsmill-artikeln, Nedim Kirlic, förespråkar. En avslutning i skolan och en oberoende i kyrkan för de som vill följa med. I min gymnasieskola fungerade det väldigt bra, varför skulle det vara helt misslyckat i alla högstadie- och gymnasieskolor i Sverige? Dessutom tror jag det råder bot på det Johanna Andersson kritiserar i GP, nämligen reduktionen av kyrkan från religiös byggnad till en vilken som helst lokal. Om avslutningen är oberoende, vill ju konfessionella inslag kunna ingå och göra kyrkorummet mindre sterilt och mer levande. Men förutsättningen ska fortfarande vara ”armlängds avstånd”.

I högstadiet var eleverna tvungna att söka om fritagning från kyrkoavslutningen, som pågick under undervisningstid. Med andra ord pliktigt uppmöte. Ansökan om fritagning var man dessutom tvungen att göra hos föräldrarna. Jag har hört om elever som inte ville gå i kyrkan, och inte såg något egenvärde i det, men som inte fick föräldrarnas underskrift. Barnsligt, kan tänkas, men när man är 16 år så är man mogen nog att bestämma själv.

Jag kan inte se hur illa det skulle vara att lösa detta problem på det sätt jag har föreslagit. Och jag tror inte heller, åtminstone gäller det min egen skola, att det underminerar eller förstör den tradition med kristendom och jul som finns. Varför inte heller vara öppen för nya impulser och tankar?

Nationella prov och betygssättning

1 december 2011

Jan Björklund har presenterat nya förslag för att bekämpa betygsinflation. DN:s Johannes Åman har två förslag som Björklund inte tog med, i sin kolumn.

 Den ena är att nationella prov ska anonymiseras och inte rättas av elevernas egna lärare utan av lärare på andra skolor. Den andra är att lärare ska ges mer träning i och tid för bedömning och betygsättning.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Om ett prov ska vara standardiserat och nationellt, borde det absolut vara så att de rättas av andra än skolans lärare. Jämför med examen (åtminstone examen i Norge, där jag har tagit dom) där de anonymiseras och rättas externt. Om inte vill det nationella provet inte vara annat än ett vanligt prov. Mer tid och träning för bedömning och betygssättning är också bra. När man inte kan överklaga betygen (vilket i sig är fel enligt min mening, betygssättning är också myndighetsutövning, som dessutom kan bli ganska avgörande) så är det en förutsättning för ett rättvist system att lärarna sätter ”rätt” betyg på eleverna. Att regeringen inte har presenterat detta är ganska oförståeligt, om jag får kommentera det.

Sedan såg jag också på Världens bästa skitskola på SVT2 i kväll, där journalisten Natanael Derwinger åker runt och försöker hitta svaren och på varför Sverige inte längre har en bra skola, och hur man kan lösa det. Exemplet Nossebro skola togs upp, och jag tyckte det var något känt med det. Just det, DN avslöjade ju att Nossebro, denna skola i Essunga kommun som har hyllats för en jättepositiv utveckling (från sämsta skola i landet 2007 till 100 % behöriga elever i engelska 2010), mycket väl kan ha ägnat sig åt att sätta glädjebetyg.

Detta faktum kommenterades inte i programmet alls. I chatten med Natanael var det flera som frågade sig detta, vilket han svarade med att hänvisa till ett antal dokument som UR lagt upp på deras hemsida. Inga kommentarer i sak, utan enbart retoriska frågor (som Har de fuskat?) och ett slaviskt hänvisande. Eller, som han också svarade:

Skolinspektionens granskning, kommunens revisorer och en externa konsultfirman har sagt sitt om Nossebro. Man ska inte tro på allt man läser i DN.

Att skolan hade gett 52 % av eleverna högre betyg än de fick på nationella prov, är ju visserligen en sanning som SIRIS (Skolinspektionen) presenterar. Sedan kan jag vara kritisk till Skolinspektionens granskning. Varför? Därför att de inte egentligen kommenterar denna diskrepans. Det de är kritiska till, är skillnaderna mellan pojkar och flickor, vilket är ett nationellt mönster och inget särskilt som Essunga drabbas av. Dessutom använder SI talen från 2009, och syns inte ha tagit hänsyn till 2010 års statistik. Skolinspektionen har med andra ord inte sagt sitt om just denna del av Nossebros verksamhet.

Rektorns lösning på de elever som fått icke godkänt i de nationella proven, har varit

• förlängd provtid för de elever som var i behov av detta,
• vissa elever fick göra provet i mindre grupper,
• elever med läs- och skrivsvårigheter fick läshjälp,
• eleverna fick träna på nationella prov från tidigare år

Därefter fick eleverna

…intensivundervisning med ett individuellt studieupplägg beroende på vad som kommit fram vid analysarbetet. När lärarna bedömde att eleverna var redo fick de göra ett nytt, sekretessbelagt, nationellt prov. Det samlade betygsunderlaget låg sedan till grund för en diskussion inom gruppen matematiklärare för att ge eleven ett adekvat betyg utifrån visade kunskaper och färdigheter.

Detta medförde alltså att 21 elever som fick icke godkänt på de nationella proven 2010, sedan fick godkända slutbetyg. Alla som en. Jag kan spontant tycka att det Nossebro gjorde, var att ta de nationella proven mera på allvar, kanske lite för mycket på allvar dessutom. Jag kan också undra över vilken ”intensivutbildning” som eleverna fick. Var det en utbildning som hade till syfte att ge eleverna bättre kunskaper, eller tillräckliga kunskaper så att de kunde bli ”godkända” av det nya nationella provet?

Oavsett så fingrar jag på en anmälan till Granskningsnämnden av UR. Varför? Därför att Världens bästa skitskola var väldigt, väldigt positiva till Essunga. Såvitt jag såg fanns inga kritiska frågor till den utveckling som Nossebro genomfört. Till DN sa skolchefen i kommunen följande om varför han trodde att det blev fel år 2010:

– Jag vet inte. Det blir kanske en medveten eller omedveten press att sätta ett betyg som är bättre än vad man skulle göra. Vi har ju haft en framgångssaga, som lärare kanske man inte vill bidra till att vi minskar i betygspoäng, säger Bosse Svensson.

En kommentar som VBSS inte har tagit fasta på. Och med tanke på den korrespondens som VBSS lagt upp på nätet, med en skrift författad av Nossebros rektor som får stå i det närmaste helt oemotsagd, så kan man fråga sig hur opartiska och sakliga VBSS varit. När man underlåter att presentera ofördelaktiga fakta, ett uttalande från en chef som indikerar felaktigheter och dessutom presenterar dokument som närmast uteslutande är ensidigt positiva, så menar jag att något inte stämmer. Jag tror jag ska skicka in anmälan och låta Granskningsnämnden avgöra saken. Så får vi se vad den sidan tycker.

DN

”Kasta inte ut valrätten”

1 december 2011

Hans Bergström har skrivit en kolumn i DN med rubriken ”Kasta inte ut valrätten”. Bergström anser bl.a. att man måste göra om upphandlingsreglerna och att valfriheten inte har skulden för problemen med Carema.

Bergström skriver bl.a. att

Två andra förhållanden måste rättas till. Vi bör överge den skamliga form av upphandling som innebär att kommuner säljer skröpliga äldre till lägstbjudande. Den som lyckas sänka sina kostnader mest i ett bud vinner. Detta är en helt oacceptabel ordning inom åldringsvård. Här är ju hög personalinsats ett kvalitetsvärde i sig, till skillnad från vanlig sjukvård, där kort och effektivt använd vårdtid är att eftersträva.

Ett omedelbart poäng jag ser är att hög personalinsats tydligen inte har ett kvalitetsvärde inom vanlig sjukvård. För att eftersträva kort och effektiv vårdtid så kan man ju klart säga att många patienter per personal inte nödvändigtvis ger effektivitet i min mening.

Men, Bergström anser att man måste göra om upphandlingssystemet. Jag vill referera till 12 kap. 1 § upphandlingslagen, som klart säger att det bara är två sätt att vinna en upphandling – genom det ekonomiskt mest försvarbara anbudet, eller det anbud som har lägst pris. Det är inte det anbud som har högst kvalitet som vinner, det är det billigaste. Detta är naturligtvis inte nytt. Däremot är det ett EG-direktiv som reglerar detta, vilket betyder att regeringen inte hux flux kan göra om detta.

Jag hade gärna sett att vi kunde införa ett anbudssystem som antog det anbud som har bäst kvalitet. Tyvärr tillåter inte systemet det, och förmodligen kommer det ta ofantlig tid innan det kan komma upp på EU-nivå.