RÅ mot M.H. – så kontroversiellt som påstås (min analys)?


Professorerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg har skrivit en artikel på Svenska Dagbladets debattsida om HD:s beslut i målet B 2130-11. ”Åtalad kan hävda fylla och gå fri”, är överskriften på debattartikeln. Senare har en annan professor, Petter Asp, i en intervju uttalat motsatt åsikt: Domen är bra och får inte stora konsekvenser. Vem ska vi tro på?

En del bloggare (16 av 17, för att vara precis) har läst debattartikeln och fått för sig att alla fulla människor aldrig kommer kunna dömas för brott igen. Det är fel, och jag ska visa varför. Leijonhufvud och Wennberg kunde med fördel ha varit lite klarare i sina uttalanden, men det är väl för sent nu.

Så här skriver Leijonhufvud och Wennberg:

Mannen hävdade att han inget mindes – han hade varit så berusad. Högsta domstolen anser att han därmed inte hade det uppsåt som krävs för att se handlandet som ett mordförsök. Den här domen har betydelse långt utöver den situation fallet rör. De dömande justitieråden sopar med ett penndrag bort en grundregel i svensk straffrätt.”

Jag vill inte gärna svära i kyrkan och påpeka fel vid en professors uttalanden, särskilt när jag inte ens har gått en kurs i straffrätt. Men det finns svagheter vid det här uttalandet. Precis innan HD börjar diskutera ”självförvållat rus” och hur domstolarna ska förhålla sig till det, konkluderar de med följande:

Vad som är utrett om skadornas omfattning och allvar ger dock inte tillräckligt stöd för att beteckna sannolikheten [att målsägandena skulle dö av skadorna] som mycket hög. Inte heller finns det sådant stöd för att MH har uppfattat sannolikheten som mycket hög.” (avsn. 12)

Angrepp med sådana knivhugg [mot halsen] kan då också, till omfattning, kraft och riktning, vara utförda på ett sådant vis som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död. […] Utredningen ger emellertid inte tillräckligt stöd för att MHs angrepp
varit av detta slag.” (avsn. 13)

När det gäller andra omständigheter som kan vara av betydelse för uppsåtsbedömningen förtjänar det att framhållas att MH vid gärningstillfället
har agerat på ett även i förhållande till berusning avvikande sätt […] Att MH har agerat på ett avvikande och svårförståeligt sätt kan emellertid inte i sig läggas till grund för slutsatsen att MH vid gärningen har funnit att IKs och IJs död inte var ett för honom relevant skäl att avstå från att angripa dem på det sätt som han gjort. Inte heller vad som i övrigt har förekommit ger grund för en sådan slutsats.” (avsn. 14)

Som jag uttolkar det sista stycket, menar HD att det inte är bevisat att M.H. var likgiltig inför att attacken kunde ha dödat I.K. och I.J., trots att han agerat avvikande och svårförståeligt i förhållande till andra berusade.

Här kommer alltså HD till slutsatsen att:

Vad som nu har sagts innebär att det inte är visat att MH hade uppsåt till försök att beröva IK och IJ livet.” (avsn. 15)

En förhållandevis klar utsaga, som Wennberg/Leijonhufvud inte fokuserar på. Deras fokus ligger i stället på det som kommer härnäst, nämligen avsnitt 16-26. Det är där HD tittar på särreglerna om berusning i förhållande till uppsåt.

Det är domen i NJA 1973 s. 590 som är vägledande, och som preciserar rättsregeln här. Enligt den domen ska brottsbalken här tolkas så, att det inte är så viktigt med kravet om att alla brott måste vara uppsåtliga (utom särskilda oaktsamhetsbrott). Det ska göras en särskild bedömning, utan att det för den skull är klart vad för slags bedömning som ska göras. Tillämpningsproblem, som HD skriver.
Ett skäl till att regeln är som den är, säger HD, är:

”Undantaget har, i linje med den kriminalpolitiska ideologi som präglade den tid under vilken brottsbalken utarbetades, motiverats av intresset att förebygga inte endast brott som begås under berusning utan också att motverka berusning som sådan.” (avsn. 21, min uthävning)

Alkoholpolitiskt var alltså regeln viktig. Ett intressant poäng är att källan för detta påstående är ett uttalande från en straffrättsprofessor från 1928. Bara sex år innan röstade folket om ett totalförbud mot alkohol, vilket inte blev av.

Vad är HD:s argument för denna helomvändning i frågan (”sopa bort” grundregeln, som Leijonhufvud/Wennberg säger)?

Några citat från domen kan vara viktiga här:

  1. En klar kriminalpolitisk kursförändring har senare skett. Fokuseringen på preventionsintressena har fått ge vika som grund för beslutsfattandet i enskilda fall medan i stället rättsstatliga intressen som legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet har betonats starkare.” (avsn. 21)
  2. ”Enligt [den reglering av påföljdsval som gjordes 1989] har överväganden om preventiva effekter en helt underordnad roll för beslutsfattandet i enskilda fall. I stället betonas de i punkt 21 nämnda intressena av legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet.” (22)
  3. ”Omständigheter som inte täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet ska det således inte tas hänsyn till (se a. prop. s. 81). Regleringen bygger alltså på skuldprincipen och är inte anpassad till gärningar för vilka de sedvanliga kraven på uppsåt eller oaktsamhet inte skulle gälla.” (23)
  4. Det kan på goda grunder sättas i fråga om en eftergift av kravet på uppsåt i mål som gäller ansvar för allvarliga brott är förenlig med de principer som ligger till grund för Europakonventionen.” (24)

HD anser att samhället i dag är mer byggt på principen att behandla människor lika, än att upprätthålla allmänpreventionen. Det är inte längre angelägent från statens sida att hytta med pekfingret mot berusade, anser HD. Det är här Wennberg och Leijonhufvud kommer in. Just allmänpreventionen verkar tydligen vara deras huvudargument för att domen är felaktig:

”Domstolen ska gå på vad han faktiskt varit medveten om, utan att ta hänsyn till att han frivilligt genom berusningen satt ner eller helt eliminerat denna förmåga.”

Vissa gånger har jag retat mig på denna ståndpunkt. Då 1973 års dom föll, var faktiskt fylleri ett brott. Rättsväsendet hade då till uppgift att förhindra beruselse i största allmänhet. Det är inte olagligt längre att dricka sig full sedan sent 1970-tal, men är det fortsatt straffsystemets uppgift att moralisera över berusade? Wennberg/Leijonhufvud använder sexuella övergrepp som exempel. Bakgrunden för att sexuella övergrepp inte kan förövas genom oaktsamhet, är enkel. Hur kan man genomföra samlag på ett oaktsamt sätt? Det går inte.

”Handlar det om att bevisa nyktra personers uppsåt, kan domstolen alltid fråga sig vad som verkar vara vettigt, rimligt och trovärdigt. Men hur ska domstolen kunna hänvisa till vad som framstår som rationellt, när det gäller ett handlande i stark berusning?”

Utan att vilja höras arrogant ut, men finns det inte några andra bedömningsgrundlag än rationalitet som man kan gå på? HD har redan två moment som de drar fram, nämligen handlingens omfattning och allvarlighet, och handlingens art. Handlingens komplexitet tror jag också kan vara med, utan att HD tog upp det i domen.

Som Petter Asp menar i intervjun:

”Han ser ett problem med hur det varit tidigare, att en person kunnat dömas för ett brott där det krävs uppsåt bara för att personen varit full, trots att personen inte haft uppsåt.”

Fylleri blir nu en ursäkt, skriver Leijonhufvud och Wennberg i ingressen. Det blir det absolut inte. Men det kommer inte längre vara så att en berusad alltid döms för brott, enbart på grund av ruset. Det är vettigt.

EDIT: Petter Asp och Magnus Ulväng har nu skrivit en kort replik till professorernas inlägg. De resonnerar vettigare än Wennberg och Leijonhufvud, anser jag. (Och resonnerar mera i min linje) I kväll togs frågan upp i SVT-programmet Nyhetsbyrån. Undrar om jag inte ska lyssna igen, tyckte deras diskussion var lite väl tillspetsad. Och de gör samma fel, diskuterar ur perspektivet at fylla nu alltid blir ursäkt för brott. Vilket ju fortsatt inte stämmer. Nu lär vi vänta och se till Debatt på torsdag, min gissning är att den här frågan tas upp då med. Leijonhufvud har varit med där förut, kanske även denna gång?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: