Archive for november, 2011

Hjortensjö, SCUM och patriarkatet

21 november 2011

På Newsmill skriver Petra Hjortensjö om hur orimligt samhället (läs: männen) har bemött en dramatisering av Valerie Solanas SCUM-manifest, som hålls på TUR-scenen i Stockholm. Att kvinnor, liksom dramatiker i övrigt, mordhotas för att medverka i en teaterpjäs, är helt förkastligt. Men jag håller inte alls med Hjortensjö.

”SCUM (Society for Cutting Up Men) är ett feministiskt manifest som starkt ifrågasätter patriarkatet och uppmanar till en förändrad världsordning. Som titeln antyder är innehållet radikalt. Bäst skulle det vara om alla män jämnades med marken. Y-kromosomen är en ofullständig X-kromosom.

Extremt? Javisst. Men SCUM-manifestet är samtidigt ett litterärt verk med briljanta formuleringar och knivskarp cynism. Som Sara Stridsberg skriver i sin inledning till den svenska översättningen: ‘SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.'”

Bytte man ut orden ”man” och ”kvinna” med något annat, låt oss säga ”arier” och ”judar”, så ville manifestet förmodligen ha anmälts till polisen för hets mot folkgrupp. När ROKS’ tidning recenserade SCUM-manifestet gjordes det under titeln ”Spark i skrevet på patriarkatet”, och med benämningen ”en stridsskrift för alla tänkande kvinnor”. Följande citat togs upp i tidningen (och i Dokument inifrån):

 ”Att kalla en man ett djur är att smickra honom; han är en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit, en biologisk olycka; manlighet är en  (…) sjukdom”

Ahmed Rami dömdes på 1980-talet för hets mot folkgrupp eftersom han bl.a. kallade judendomen för ”en cancersvulst på samhället” och ”en psykisk sjukdom”. Bara som en parentes.

Hjortensjö skriver vidare:

”Jag vill inte skära all världens män i bitar, men jag är för en ändrad världsordning. Stridsberg: ‘Vi kan läsa det metaforiskt, cutting up betyder ju också kritisera, ifrågasätta på engelska.’ För mig är SCUM en nattsvart travesti på vad kvinnor fått utstå genom världshistorien och fortfarande utstår. SCUM pekar med hela handen på orimligheten i vår patriarkala samhällsordning, i den värld där mannen blivit så mycket norm att om du är kvinna är det något udda, något avvikande, något som poängteras. I en sådan värld behövs SCUM. Och kanske är det just det som gör texten så hotfull.”

Behövs verkligen militanta stridsskrifter i den här världen? Behövs det för att skapa ett jämställt samhälle, att publicera manifest som går så långt att vilja utrota mannen som kön? Jag tror de flesta kan hålla med om att det väl praktiskt taget aldrig gynnar debatten att föra den på extrema nivåer, där mycket få tar den seriöst. Alternativt får människor att tro att en extrem åsikt är en sanning.

”Hur många gånger har vi inte inom konsten sett kvinnor skildras som viljelösa våp som bara ska förstöras, förgöras eller sättas på, utan att någon så mycket som lyft ett ögonbryn? Både Dramaten och Stadsteatern har till och med de senaste åren presenterat denna typ av bild i uppsättningar, skrivna eller regisserade av landets främsta teatermoguler, hyllade av såväl media som publik.”

I dessa fall hörs ju feministerna högt i debatten, särskilt radikalfeministerna. Tycker Petra Hjortensjö att det är okomplicerat att sätta upp en pjäs som framställer kvinnan på detta extrema sätt? Med tanke på tonen i debatten är det knappast så. Men när en pjäs som framställer mannen på ett extremt sätt sätts upp, då är det oproblematiskt och behöver försvaras, eftersom det är något som behövs i denna värld. Frågan är vad som gynnar jämställdheten, och jag tror knappast att SCUM-manifestet gör det.

Till sist:
”Som någon skrev, SCUM är endast ett svar på hur vardagen ser ut för oss kvinnor – i VERKLIGHETEN. Men det har blivit så normaliserat att vi i många fall inte ens registrerar det. Kvinnor hedersmördas och könsstympas världen runt men ingen mordhotas för det. Vi lever i en värld där kvinnovåld och ojämlikhet är norm på agendan. I en sådan värld är SCUM livsnödvändigt!”

Är det så att vardagen ser ut så i verkligheten – att män är emotionella parasiter och biologiska olyckor? Jag vill hävda, trots att jag inte är kvinna, att vissa män är vedervärdiga. Men upphöj inte olyckan och sjukdomen till norm. Och framför allt – jag utgår ifrån att Hjortensjö vill ha en ändring och avskaffande av detta patriarkat. Men om man följer Solanas’ logik är alla män förutbestämda, genom könsmaktsordningen, att undertrycka kvinnor. Vad för chans har mannen då att bättra sig, att sluta undertrycka? Den enda återstående lösningen då är naturligtvis revolution – som Hjortensjö är mot.

Annonser

Blatter: Racism en del av spelet

17 november 2011

FIFA:s chef Sepp Blatter intervjuades av CNN i går kväll/natt. Hans uttalanden har rört upp känslor redan, får jag förmoda, i alla fall när svenska fotbollsspelare och -kommentatorer vaknar upp til nyhetsmorgonen. DN har redan tagit upp det.

Blatter säger att det hårda året för FIFA har ”given me the necessary energy to bring back this credibility” för FIFA. Frågan är om inte Blatter borde sagt något annat, för ”credibility” lär inte han själv utstråla efter i natt.

Så här sa Blatter till CNN på frågan om racism existerar på fotbollsplanen:

I would deny it.

There is no racism, there is maybe one of the players towards the other, he has a word or a gesture which is not the correct one, but also the one who is affected by that, he should say it’s a game, we are in a game.

At the end of the game, we shake hands, this can happen, because we have worked so hard against racism and discrimination.

Även om jag i viss mån kan förstå Blatter (engångshändelser på planen särskilt) så har han uppenbarligen inte pratat med sin PR-rådgivare. Jag tror de flesta fotbollsspelare menar att racistiska påhopp och diskriminerande uttalanden inte hör hemma på en fotbollsplan. Det är inte en del av spelet. Det anser uppenbarligen Blatter.

Att ”the one who is affected by that, he should say it’s a game, we are in a game” tycker jag heller inte. Hur kan man tycka att en spelare som utsätts för racistiska tillrop ska bita det i sig, skaka hand och gå vidare? En förutsättning för handskakning är ju fair play. Om Blatter tycker racism är fair play, så är det ju raka motsatsen till FIFA:s egna kampanjer.

Tidigare har jag skrivit om Lars-Åke Lagrell och SvFF:s ovilja att ta itu med förhållningssättet till homosexuella fotbollsspelare, särskilt att man anser racism som så oacceptabelt att det kräver särskilda regler, medan homohets inte gör det. Blatters uttalanden visar att fotbollen verkligen behöver ta itu med fördomar och förhållningssätt – på alla nivåer! Även i toppen.

I efterhand har Blatter skickat ut ett pressmeddelande där han förtydligar:

My comments have been misunderstood. What I wanted to express is that, as football players, during a match, you have ”battles” with your opponents, and sometimes things are done which are wrong.

But, normally, at the end of the match, you apologize to your opponent if you had a confrontation during the match, you shake hands, and when the game is over, it is over. Anyone who has played a football match, or a match in any sport, knows that this is the case.

Tja, det är ju visserligen sant. Men racism är väl ändå så allvarligt att det förtjänar mer debatt än ett handslag och ett ”förlåt”? Det handlar om fotbollsspelarnas värdegrund. Är det okej, även i affekt, att säga något racistiskt till en motspelare? Jag tycker inte det. Blatter tycker dock uppenbarligen så.

Nytt från regeringen – vecka 44

2 november 2011

Jag prenumererar på regeringens ärendeförteckning, och därmed dimper det ner en e-post i min brevlåda varje vecka. Denna veckas mest intressanta urplock är följande:

Arbetsmarknadsdepartementet ska tilsätta en kommitté för att utreda lärlingsprovanställningar (A2011/3997/ARM). ”En ny anställningsform med utbildningsinnehåll” kallar regeringen det. I Norge är lärlingsystemet inte en anställning som sådan, men ingår som en del av yrkesutbildningen i gymnasiet. Det systemet föreslogs infört i Sverige av en annan utredning här i fjol (SOU 2010:19). Förmodligen är det ännu en del av satsningen på unga arbetslösa, respektive långtidsarbetslösa.

När vi nu är inne på unga arbetslösa, tänker Finansdepartementet be KI och FI att ”följa upp vissa frågor relaterade till sänkt mervärdesskattesats på restaurang- och cateringstjänster”. Vilka frågor det kan vara, står det inget om. Men den kanske mest angelägna frågan är hur många jobb som skapas. Jag hoppas att det är det KI och FI fått i uppdrag att följa upp. Näringsdepartementet har också bett Tillväxtanalys göra uppföljningar.

Trafikverket kan nog få en ny styrelseordförande. Näringsdepartementet har framställt ett entledigande och ett förordnande. Hittils har styrelseordföranden varit centerpartisten Kent Johansson från Skara, som nyligen utsågs till ny ledamot i EU-parlamentet. Han var tillfälligt förordnad till styrelseordförande enda tills slutet av oktober.

Även Statens institutionsstyrelse får en ny chef, enligt Socialdepartementets ärendelista. I maj i år annonserade regeringen efter en ny generaldirektör efter Ewa Persson Göransson, som suttit sedan 2005. På torsdagen blir det klart vem som blir utnämnda.

Inte så mycket upprörande, alltså. Inga propositioner läggs fram, det enda är några lagrådsremisser. Men de ska tillbaka till regeringen innan de kan gå till riksdagen för beslut.

RÅ mot M.H. – så kontroversiellt som påstås (min analys)?

1 november 2011

Professorerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg har skrivit en artikel på Svenska Dagbladets debattsida om HD:s beslut i målet B 2130-11. ”Åtalad kan hävda fylla och gå fri”, är överskriften på debattartikeln. Senare har en annan professor, Petter Asp, i en intervju uttalat motsatt åsikt: Domen är bra och får inte stora konsekvenser. Vem ska vi tro på?

En del bloggare (16 av 17, för att vara precis) har läst debattartikeln och fått för sig att alla fulla människor aldrig kommer kunna dömas för brott igen. Det är fel, och jag ska visa varför. Leijonhufvud och Wennberg kunde med fördel ha varit lite klarare i sina uttalanden, men det är väl för sent nu.

Så här skriver Leijonhufvud och Wennberg:

Mannen hävdade att han inget mindes – han hade varit så berusad. Högsta domstolen anser att han därmed inte hade det uppsåt som krävs för att se handlandet som ett mordförsök. Den här domen har betydelse långt utöver den situation fallet rör. De dömande justitieråden sopar med ett penndrag bort en grundregel i svensk straffrätt.”

Jag vill inte gärna svära i kyrkan och påpeka fel vid en professors uttalanden, särskilt när jag inte ens har gått en kurs i straffrätt. Men det finns svagheter vid det här uttalandet. Precis innan HD börjar diskutera ”självförvållat rus” och hur domstolarna ska förhålla sig till det, konkluderar de med följande:

Vad som är utrett om skadornas omfattning och allvar ger dock inte tillräckligt stöd för att beteckna sannolikheten [att målsägandena skulle dö av skadorna] som mycket hög. Inte heller finns det sådant stöd för att MH har uppfattat sannolikheten som mycket hög.” (avsn. 12)

Angrepp med sådana knivhugg [mot halsen] kan då också, till omfattning, kraft och riktning, vara utförda på ett sådant vis som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död. […] Utredningen ger emellertid inte tillräckligt stöd för att MHs angrepp
varit av detta slag.” (avsn. 13)

När det gäller andra omständigheter som kan vara av betydelse för uppsåtsbedömningen förtjänar det att framhållas att MH vid gärningstillfället
har agerat på ett även i förhållande till berusning avvikande sätt […] Att MH har agerat på ett avvikande och svårförståeligt sätt kan emellertid inte i sig läggas till grund för slutsatsen att MH vid gärningen har funnit att IKs och IJs död inte var ett för honom relevant skäl att avstå från att angripa dem på det sätt som han gjort. Inte heller vad som i övrigt har förekommit ger grund för en sådan slutsats.” (avsn. 14)

Som jag uttolkar det sista stycket, menar HD att det inte är bevisat att M.H. var likgiltig inför att attacken kunde ha dödat I.K. och I.J., trots att han agerat avvikande och svårförståeligt i förhållande till andra berusade.

Här kommer alltså HD till slutsatsen att:

Vad som nu har sagts innebär att det inte är visat att MH hade uppsåt till försök att beröva IK och IJ livet.” (avsn. 15)

En förhållandevis klar utsaga, som Wennberg/Leijonhufvud inte fokuserar på. Deras fokus ligger i stället på det som kommer härnäst, nämligen avsnitt 16-26. Det är där HD tittar på särreglerna om berusning i förhållande till uppsåt.

Det är domen i NJA 1973 s. 590 som är vägledande, och som preciserar rättsregeln här. Enligt den domen ska brottsbalken här tolkas så, att det inte är så viktigt med kravet om att alla brott måste vara uppsåtliga (utom särskilda oaktsamhetsbrott). Det ska göras en särskild bedömning, utan att det för den skull är klart vad för slags bedömning som ska göras. Tillämpningsproblem, som HD skriver.
Ett skäl till att regeln är som den är, säger HD, är:

”Undantaget har, i linje med den kriminalpolitiska ideologi som präglade den tid under vilken brottsbalken utarbetades, motiverats av intresset att förebygga inte endast brott som begås under berusning utan också att motverka berusning som sådan.” (avsn. 21, min uthävning)

Alkoholpolitiskt var alltså regeln viktig. Ett intressant poäng är att källan för detta påstående är ett uttalande från en straffrättsprofessor från 1928. Bara sex år innan röstade folket om ett totalförbud mot alkohol, vilket inte blev av.

Vad är HD:s argument för denna helomvändning i frågan (”sopa bort” grundregeln, som Leijonhufvud/Wennberg säger)?

Några citat från domen kan vara viktiga här:

  1. En klar kriminalpolitisk kursförändring har senare skett. Fokuseringen på preventionsintressena har fått ge vika som grund för beslutsfattandet i enskilda fall medan i stället rättsstatliga intressen som legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet har betonats starkare.” (avsn. 21)
  2. ”Enligt [den reglering av påföljdsval som gjordes 1989] har överväganden om preventiva effekter en helt underordnad roll för beslutsfattandet i enskilda fall. I stället betonas de i punkt 21 nämnda intressena av legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet.” (22)
  3. ”Omständigheter som inte täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet ska det således inte tas hänsyn till (se a. prop. s. 81). Regleringen bygger alltså på skuldprincipen och är inte anpassad till gärningar för vilka de sedvanliga kraven på uppsåt eller oaktsamhet inte skulle gälla.” (23)
  4. Det kan på goda grunder sättas i fråga om en eftergift av kravet på uppsåt i mål som gäller ansvar för allvarliga brott är förenlig med de principer som ligger till grund för Europakonventionen.” (24)

HD anser att samhället i dag är mer byggt på principen att behandla människor lika, än att upprätthålla allmänpreventionen. Det är inte längre angelägent från statens sida att hytta med pekfingret mot berusade, anser HD. Det är här Wennberg och Leijonhufvud kommer in. Just allmänpreventionen verkar tydligen vara deras huvudargument för att domen är felaktig:

”Domstolen ska gå på vad han faktiskt varit medveten om, utan att ta hänsyn till att han frivilligt genom berusningen satt ner eller helt eliminerat denna förmåga.”

Vissa gånger har jag retat mig på denna ståndpunkt. Då 1973 års dom föll, var faktiskt fylleri ett brott. Rättsväsendet hade då till uppgift att förhindra beruselse i största allmänhet. Det är inte olagligt längre att dricka sig full sedan sent 1970-tal, men är det fortsatt straffsystemets uppgift att moralisera över berusade? Wennberg/Leijonhufvud använder sexuella övergrepp som exempel. Bakgrunden för att sexuella övergrepp inte kan förövas genom oaktsamhet, är enkel. Hur kan man genomföra samlag på ett oaktsamt sätt? Det går inte.

”Handlar det om att bevisa nyktra personers uppsåt, kan domstolen alltid fråga sig vad som verkar vara vettigt, rimligt och trovärdigt. Men hur ska domstolen kunna hänvisa till vad som framstår som rationellt, när det gäller ett handlande i stark berusning?”

Utan att vilja höras arrogant ut, men finns det inte några andra bedömningsgrundlag än rationalitet som man kan gå på? HD har redan två moment som de drar fram, nämligen handlingens omfattning och allvarlighet, och handlingens art. Handlingens komplexitet tror jag också kan vara med, utan att HD tog upp det i domen.

Som Petter Asp menar i intervjun:

”Han ser ett problem med hur det varit tidigare, att en person kunnat dömas för ett brott där det krävs uppsåt bara för att personen varit full, trots att personen inte haft uppsåt.”

Fylleri blir nu en ursäkt, skriver Leijonhufvud och Wennberg i ingressen. Det blir det absolut inte. Men det kommer inte längre vara så att en berusad alltid döms för brott, enbart på grund av ruset. Det är vettigt.

EDIT: Petter Asp och Magnus Ulväng har nu skrivit en kort replik till professorernas inlägg. De resonnerar vettigare än Wennberg och Leijonhufvud, anser jag. (Och resonnerar mera i min linje) I kväll togs frågan upp i SVT-programmet Nyhetsbyrån. Undrar om jag inte ska lyssna igen, tyckte deras diskussion var lite väl tillspetsad. Och de gör samma fel, diskuterar ur perspektivet at fylla nu alltid blir ursäkt för brott. Vilket ju fortsatt inte stämmer. Nu lär vi vänta och se till Debatt på torsdag, min gissning är att den här frågan tas upp då med. Leijonhufvud har varit med där förut, kanske även denna gång?