Tvångsgifte kriminaliseras – igen


Göran Lambertz, fd JK och numera justitieråd i Högsta Domstolen, har gjort en utredning om tvångsäktenskap som pågår. Lambertz uttalar sig i dag före slutförandet av rapporten, och konstaterar att det nog blir en kriminalisering. En lösning som andra länder valt, exempelvis Norge och Danmark. I den nya norska (ej ikraftträdda) strafflagen är maxstraffet för tvångsäktenskap fängelse i sex år. Vilken straffskala som Lambertz slutligen kommer välja, är inte känt. Lambertz vill dessutom ta bort dispensregeln som ger omyndiga en möjlighet att gifta sig trots att dom inte fyllt 18 år. Den här regeln finns dock i Norge, och har inte tagits bort trots att tvångsäktenskap kriminaliserades där för inte så lång tid sedan.

Jag blickar däremot bakåt i historien, för när brottsbalken tillkom år 1962 fanns nämligen ett förbud mot tvångsäktenskap inskrivet. Brottet olaga giftermål fanns i 7 kap. 2 §. Huvudsakligen omfattades fall där en part gift sig med en sinnessjuk eller någon som inte hade rättslig handlingsförmåga. Dessutom fanns det en regel om att äktenskap på grundval av villfarelse eller svek kunde medföra straff, om den andra yrkat det i en äktenskapsrättegång. Och slutligen omfattades, i en bisats, tvångsgifte. Enligt 7 kap. 6 § begränsades dock antalet fall som kunde åtalas, eftersom äktenskapet varit tvungent att upplösas i domstol (”dömas till återgång”).

I SOU 1972:41 förordade regeringens utredare långtgående ändringar i giftermålsbalken (från 1920, i dag ersatt med äktenskapsbalken från 1987), bland annat språkliga. För en student i dag förtonar sig 1920 års språkliga dräkt som svårförståeligt, på gränsen till väldigt svårförståeligt. Utredaren föreslog att behålla olaga giftermål som brott, men p.g.a. att sinnessjukdom borttogs som äktenskapshinder och återgångsinstitutet ersattes med äktenskapsskillnad, fick bestämmelsen ändras drastiskt. Riksåklagaren ville avskaffa helt. Han ansåg att ”tiden var mogen” (prop. 1973:32, s. 266) och att det torde vara mycket sällsynt att bestämmelsen åberopades. ”Gärningar […] lär oftast ingå som ett led i ett annat kriminellt förfarande t.ex. bedrägeri”, menade RÅ.

Redan när BrB skulle skrivas ville dåvarande justitieministern Herman Kling ta bort brottet olaga giftermål, men då fick han böja sig för Lagrådet. Samma Lagråd hade dock inga invändningar tio år senare. När justitieminister Lennart Geijer presenterade sin proposition med lagändringarna till följd av SOU:n, Prop. 1973:32, intog han samma ståndpunkt som RÅ, och ville avkriminalisera. ”Vidare är att märka att den som tvingar annan till äktenskap kan dömas för olaga tvång”, skrev Geijer. Även om det inte är direkt jämförbara bestämmelser, sa Geijer ett år senare i en annan proposition att det faktum att kapning av flygplan inte var ett eget brott, utan hänförbart också det till olaga tvång, var otillräckligt. Motsatt ståndpunkt alltså.

1973 var en annan tid i Riksdagen. Ledamöterna benämndes som ”herr”, ”fru” och ”fröken”. Och voteringarna kunde ta hela dagen. Propositionen debatterades under en hel dag, och det voterades på 21 av 41 (!) punkter.

Och här är vi, 38 år senare. Med en ny utredning som föreslår ett återinförande. Det intressanta nu blir att se, om Beatrice Ask går vidare på detta, vad RÅ kommer säga i dag. Har han ändrat mening eller ej?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: