En annans kommentar till Gategate-domen


Anders kommenterade min analys av domslutet i Jesper Nilssons fall. Eftersom kommentaren var ganska lång, tog jag beslutet att kommentera den särskilt, och lyfta fram Anders’ reflektioner.

För att förstå vad tingsrätten egentligen påstår måste man läsa hela domen, och det har jag inte gjort. Jag tvivlar på att det ens skulle räcka; 20 sidor löpande text utan någon strukturerad sammanfattning av utgångspunkter och slutsatser som ger en logisk överblick uppfyller inte mina krav på meningsfull bevisföring. Jag nöjer mig därför med vad jag tror mig kunna utläsa ur din analys och ur – vid ett hastigt påseende – till synes relevanta avsnitt av domen.

Just nu (klockan 22:38 fredag kväll) har 13 av totalt över 150 besökare läst domen. Därav också min analys, många vill säkert läsa mer av vad som sades, men orkar inte läsa 32 sidor av domstolstext.

Jag uppfattar saken sålunda: Tingsrätten anser det klarlagt att det våld och andra åtgärder polismännen använde mot Jesper objektivt sett inte var befogade med avseende på vad Jesper faktiskt gjorde, men låter ändå polismännen undgå ansvar därför att de missbedömde lagligheten i vad Jesper gjorde (de menade att han ofredade dem). Är det rätt uppfattat?

Det är sammansatt. När det gäller att poliserna tryckte upp Nilsson mot en vägg och tog ifrån honom mobilen, var det enligt domstolen befogat och proportionerligt att ingripa. När det gäller att polisen tog ifrån honom hans datorväska, var det inte lagenligt av dom att göra det. Där missbedömde dom lagligheten.

Lagligheten i Jespers agerande kommenteras på sidan 19, men någon entydig gränsdragning för vad “ofredande” genom fotografering av polismän under tjänsteutövning skulle bestå i kan jag inte finna. Finns det ens ett hypotetiskt brott som Jesper kan ha varit i närheten av att begå, till exempel att han skulle ha gått så nära med kameran att han fysiskt hindrat dem i sin tjänsteutövning?

Poliserna hävdade även att Nilsson gjort sig skyldig till förgripelse mot tjänsteman. Det är, som du säger, närmare att han medvetet hindrat dom i sin tjänsteutövning, eller snarare ”för att tvinga eller hindra någon i hans myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed”. Denna invändning ogillade dock polisen, liksom anklagelsen om ofredande från Nilssons sida. Polisen gjorde tydligen heller ingen invändning om detta i rättegången. Ofredande genom fotografering generellt kan finnas, tingsrätten gör vissa hänvisningar, men det är som jag ser det en hög gräns. Jämför med att Beatrice Ask nu själv vill ha en egen paragraf om integritetskränkande fotografering, eftersom nuvarande reglering ses som otillräknelig.

Tingsrätten övergår i stället till att bedöma vilket “obehag” de båda polismännen torde ha känt i den konkreta situationen. Jag ifrågasätter inte heller att de faktiskt kan ha känt ett påtagligt obehag. Det skulle jag själv känna, om en journalist ertappade mig med att göra något som jag inte vill skall hamna i tidningen, vare sig mitt agerande är lagligt eller ej. Det är dock inte detsamma som att tro att journalisten genom sitt fotograferande ofredar mig eller begår något annat brott; jag är också statstjänsteman och hyser stor respekt för massmedias frihet att granska mig i min tjänsteutövning.

Tingsrätten beskriver detta som en gradskillnad, att polismännen “får förutsättas ha en större mental beredskap och förmåga att tåla att utsättas för en högre grad av kränkande behandling” än andra har. Jag menar att skillnaden i stället är av rent principiell art; granskas jag för min tjänsteutövnings skull eller med anledning av min kroppskonstitution? Det finns ingen gråzon, annat än möjligen i min egen uppfattning av situationen. Om jag befinner mig på min arbetsplats, under tjänsteutövning, och det dyker upp en journalist med en kamera, då måste jag förutsätta att han i första hand är intresserad av hur väl jag sköter mitt jobb, inte av vilken frisyr jag har.

Värt att poängtera är att polisen genom sin myndighetsutövning inte sällan kommer åt människor som uppträder hotfullt och kränkande, eftersom det ju är deras jobb att omhänderta dom. Utöver det är jag helt med.

Att i det läget hävda att journalisten begår ett brott framstår för mig som en dålig ursäkt för att vidta rättsliga åtgärder, och ett uruselt sätt att försöka avvärja en pinsam situation.

Den som medverkar i tillkomsten av en tryckt skrift, en teknisk upptagning eller ett radioprogram åtnjuter ett särskilt skydd enligt grundlag; ingen myndighet får försöka förhindra att en sålunda skyddad publikation tillkommer. Frågan om huruvida Jespers eventuella publicering av bilderna skulle komma att omfattas av någons juridiska ensamansvar är för tidigt ställd; i fotograferingsögonblicket måste i praktiken varje person med publicistiskt uppsåt omfattas av detta skydd.

Det innebär förstås inte att journalisten har någon frihet att begå brott för att erhålla bilder eller annan information att publicera, men här menar jag att myndigheterna endast får bestraffa sådana brott i efterhand, inte förebygga dem genom att utan godtagbara skäl uppställa generella hinder mot informationsinhämtning. Skydd av försvarshemligheter är ett godtagbart skäl för fotograferingsförbud; risken att en offentliganställd tjänsteman kan känna sig “ofredad” av fotografer på offentlig plats är det inte. De båda polismännen uppställde de facto ett sådant obefogat fotograferingsförbud när de dels bad Jesper avbryta fotograferandet, dels ingrep fysiskt mot honom. Att de kände obehag borde vara en för dem själva försvårande omständighet, inte en förmildrande.

Ofredande är i och för sig ett väldigt subjektivt brott; för poliser som enligt 10 § polislagen får ingripa för att avvärja en brottslig handling finns som jag ser den en inte obetydlig risk att poliserna ursäktar sig med att påstå ofredande, kanske särskilt om inga andra bevis finns. Då kombinerar man subjektivitet kring påstådd brottslig gärning med subjektivitet kring våldsutövning. Vilket otveksamt kan leda till kritiska situationer, t.ex. denna. Om någon fotograferar en tjänsteman på ett enligt denne hänsynslöst sätt, behöver det inte i sig vara för att tjänstemannen gjort något dåligt utan enbart något för fotografen oacceptabelt. Jämför hur vissa personer yvigt fotograferar under vissa demonstrationer, trots att inget olagligt i sig skett.

I det här fallet har domstolen varit kritisk mot polisens utredning, vilket man ska vara. Aktörerna i rätten får inte okritiskt hyllas av en domstol. Däremot har man i domslutet skrivit in en inkriminerande detalj: Man skriver att det inte är utslutet att Jesper Nilssons handlande ”utgjort en sådan påträngande fotografering som i sig kan medföra ansvar för ofredande”. Mao att Jesper Nilsson mycket väl kan ha ofredat poliserna, vilket är ett idiotförklarande av den polisutredningen. Och indirekt ett ställningstagande för polisen.

Jag hoppas att domen överklagas, även om jag betvivlar att hovrätten kommer att anlägga samma kritiska hållning som jag. I annat fall har vi ett exempel på faktisk lag som drastiskt skiljer sig från den skrivna lagen: Det är i praktiken förbjudet att fotografera poliser i tjänst, eftersom de vid behov kan känna sig “ofredade” av det. Straffet är bryskt polisiärt ingripande för att avbryta fotograferandet och ingen ersättning för de förstörda bilderna.

Eftersom jag brukar bära kamera med mig kommer jag att undvika poliser i fortsättningen. Jag kan inte anförtro mig till tjänstemän som inte tål offentlig granskning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: