I dag offentliggjordes domen i fallet där bloggaren Jesper Nilsson angiveligen fysiskt antastades av två poliser, även kallat ”Tubegate”. Många tidningar och medier rapporterar, t.ex. DN, SvD, AB och SR. Dom flesta hade väl vid detta laget förväntat sig en fällande dom, men så blev inte fallet. Domslutet i sin helhet, inkl. stämningsansökan, anspråk m.m. finns för övrigt att läsa här (hemuppladdat, ej anonymiserat).
Ofredande och egenmäktigt förfarande alternativt tjänstefel
Den ena polisen, C.L., tryckte upp Nilsson mot en vägg och ryckte hans mobiltelefon och väska från honom. C.L. hävdade att det var befogat att göra detta för att Nilsson ofredade honom och kollegan M.B., och hänvisade till 10 § 3 p. polislagen. Den säger att: ”En polisman får […] använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön”. Den straffbelagda handlingen var att fota poliserna på nära avstånd, säga att Nilsson var med i ”planka.nu” och att han kartlade poliser i tunnelbanan.
Tingsrätten la polisernas vittnesmål till grund ”då L:s och B:s versioner av händelseförloppet inte är av den karaktären att uppgifterna kan lämnas utan avseende”. Även om det skedde på allmän plats, och även om poliser generellt sett ”får förutsättas ha en större mental beredskap och förmåga att tåla att utsättas för en högre grad av kränkande behandling än gemene man” ansåg rätten att deras angivliga påtagliga obehag och att det inte var uteslutet att handlandet var påträngande gjorde handlingen till lagenlig. Spekulativt, kanske? Mycket ”angiveligt” och ”inte uteslutet” i den här meningen.
Domstolen konstaterade också att upptryckningen och omhändertagandet av mobilen var våld ”av påtaligt lindrig karaktär” samt kortvarigt. Våldet var därför ”såväl försvarligt som ändamålsenligt och proportionerligt”. Ändamålsenligt och proportionerligt våld mot något som vi inte säkert vet var olagligt? Det kan faktiskt vara värt att också lägga till att polisen lade ner förundersökningen mot Nilsson för just ofredande. Domstolen överprövar dock polisen här och menar att det visst kan ha varit så.
C.L. hävdade att han tog ifrån Nilsson hans datorväska ”då väskan skulle ha kunnat användas som ett tillhygge”. Detta underkände domstolen, eftersom det inte längre pågick någon straffbar handling från Nilssons sida (han hade ju redan ”omhändertagits”). Dock skrev tingsrätten att ansvar inte kan utdömas för en polisman ”även om misstaget endast avsett omfattningen av den laga befogenheten”, eftersom det ”istället att jämställa med ett missförstånd av sakförhållandena”. Dessutom ”krävs inte att misstaget varit försvarligt”. Tingsrätten konstaterar med detta att det inte var obefogat av C.L. att tro att det var en ”okontroversiell skyddsåtgärd” han gjorde, trots att ingen straffbar handling skedde, och trots att Nilsson inte omhändertagits. Detta kan vissa ställa sig frågande till. Men C.L:s agerande var ändå att betrakta som tjänstefel, enligt tingsrätten, eftersom det ”avviker i hög grad” från dom kunskaper som en polisman borde ha. Tjänstefelet var dock ringa, och ringa tjänstefel leder enligt lagen inte till påföljd.
Olaga tvång alternativt tjänstefel
Tingsrätten konstaterar att i videosnutten som Nilsson kunde återskapa uppträdde L. ”på ett oacceptabelt och aggressivt sätt.” Det finns dock ingen direkt stödbevisning som styrker att C.L. och M.B. tvingade Nilsson att radera filmen och bilderna. Rätten konstaterade vidare att Nilsson överdrivit ”överdrivit såväl det våld som riktats mot honom själv som bryskheten i polismännens agerande [mot två andra ungdomar strax före]”. ”Tingsrätten kan inte heller bortse från vad som framkommit i fråga om att Nilsson kan ha haft en viss politisk agenda och syfte med såväl fotograferingen som den efterföljande publiceringen”. Ja, när man blir upptryckt mot en vägg för att ha fotat en polisman och tvingad att radera en för polisen högst olämplig sak, då är det väl inte inkriminerande att rapportera om detta? C.L. och M.B. upprättade ingen anmälan, vilket ”visserligen [kan] anses ägnat att minska trovärdigheten av och tillförlitligheten i deras berättelser”, men eftersom dom lämnade godtagbara förklaringar i rätten nöjer tingsrätten sig med detta och friar även här.
Slutligen kan det sägas en sak som går igenom hela domen: ”L:s och B:s versioner av händelseförloppet är inte av den karaktären att uppgifterna kan lämnas utan avseende, utan ska läggas till grund för tingsrättens bedömning”. Poliserna var tilltalade, och därför också oskyldiga tills motsatsen bevisats. Samma tingsrätt som riktar skarp kritik mot en polisman för olämpligt agerande, väljer däremot att fullt ut tro på dennes egna uppgifter, och betraktar uppgifterna som godtagbara. Hm.
PS: När domstolen väger in att det inte är uteslutet att Nilsson agerat på ett sätt som kan ses som ofredande, så säger domstolen indirekt att polisen i framtida mål måste bevisa att personer som Nilsson är oskyldiga. Annars riskerar man att domstolen friar med hänvisning till att brott kan ha begåtts. Jag undrar om domaren Ann-Britt Jansson har hört om oskuldspresumptionen?
Från utomlands 
25 mars 2011 kl. 18:53 |
Det är så att man skulle kunna spy. Det enda man lär sig av detta är att det aldrig är lönt att anmäla poliser som betett sig illa; och det är en extremt tragisk lärdom.
25 mars 2011 kl. 22:55 |
För att förstå vad tingsrätten egentligen påstår måste man läsa hela domen, och det har jag inte gjort. Jag tvivlar på att det ens skulle räcka; 20 sidor löpande text utan någon strukturerad sammanfattning av utgångspunkter och slutsatser som ger en logisk överblick uppfyller inte mina krav på meningsfull bevisföring. Jag nöjer mig därför med vad jag tror mig kunna utläsa ur din analys och ur – vid ett hastigt påseende – till synes relevanta avsnitt av domen.
Jag uppfattar saken sålunda: Tingsrätten anser det klarlagt att det våld och andra åtgärder polismännen använde mot Jesper objektivt sett inte var befogade med avseende på vad Jesper faktiskt gjorde, men låter ändå polismännen undgå ansvar därför att de missbedömde lagligheten i vad Jesper gjorde (de menade att han ofredade dem). Är det rätt uppfattat?
Lagligheten i Jespers agerande kommenteras på sidan 19, men någon entydig gränsdragning för vad ”ofredande” genom fotografering av polismän under tjänsteutövning skulle bestå i kan jag inte finna. Finns det ens ett hypotetiskt brott som Jesper kan ha varit i närheten av att begå, till exempel att han skulle ha gått så nära med kameran att han fysiskt hindrat dem i sin tjänsteutövning?
Tingsrätten övergår i stället till att bedöma vilket ”obehag” de båda polismännen torde ha känt i den konkreta situationen. Jag ifrågasätter inte heller att de faktiskt kan ha känt ett påtagligt obehag. Det skulle jag själv känna, om en journalist ertappade mig med att göra något som jag inte vill skall hamna i tidningen, vare sig mitt agerande är lagligt eller ej. Det är dock inte detsamma som att tro att journalisten genom sitt fotograferande ofredar mig eller begår något annat brott; jag är också statstjänsteman och hyser stor respekt för massmedias frihet att granska mig i min tjänsteutövning.
Tingsrätten beskriver detta som en gradskillnad, att polismännen ”får förutsättas ha en större mental beredskap och förmåga att tåla att utsättas för en högre grad av kränkande behandling” än andra har. Jag menar att skillnaden i stället är av rent principiell art; granskas jag för min tjänsteutövnings skull eller med anledning av min kroppskonstitution? Det finns ingen gråzon, annat än möjligen i min egen uppfattning av situationen. Om jag befinner mig på min arbetsplats, under tjänsteutövning, och det dyker upp en journalist med en kamera, då måste jag förutsätta att han i första hand är intresserad av hur väl jag sköter mitt jobb, inte av vilken frisyr jag har.
Att i det läget hävda att journalisten begår ett brott framstår för mig som en dålig ursäkt för att vidta rättsliga åtgärder, och ett uruselt sätt att försöka avvärja en pinsam situation.
Den som medverkar i tillkomsten av en tryckt skrift, en teknisk upptagning eller ett radioprogram åtnjuter ett särskilt skydd enligt grundlag; ingen myndighet får försöka förhindra att en sålunda skyddad publikation tillkommer. Frågan om huruvida Jespers eventuella publicering av bilderna skulle komma att omfattas av någons juridiska ensamansvar är för tidigt ställd; i fotograferingsögonblicket måste i praktiken varje person med publicistiskt uppsåt omfattas av detta skydd.
Det innebär förstås inte att journalisten har någon frihet att begå brott för att erhålla bilder eller annan information att publicera, men här menar jag att myndigheterna endast får bestraffa sådana brott i efterhand, inte förebygga dem genom att utan godtagbara skäl uppställa generella hinder mot informationsinhämtning. Skydd av försvarshemligheter är ett godtagbart skäl för fotograferingsförbud; risken att en offentliganställd tjänsteman kan känna sig ”ofredad” av fotografer på offentlig plats är det inte. De båda polismännen uppställde de facto ett sådant obefogat fotograferingsförbud när de dels bad Jesper avbryta fotograferandet, dels ingrep fysiskt mot honom. Att de kände obehag borde vara en för dem själva försvårande omständighet, inte en förmildrande.
Jag hoppas att domen överklagas, även om jag betvivlar att hovrätten kommer att anlägga samma kritiska hållning som jag. I annat fall har vi ett exempel på faktisk lag som drastiskt skiljer sig från den skrivna lagen: Det är i praktiken förbjudet att fotografera poliser i tjänst, eftersom de vid behov kan känna sig ”ofredade” av det. Straffet är bryskt polisiärt ingripande för att avbryta fotograferandet och ingen ersättning för de förstörda bilderna.
Eftersom jag brukar bära kamera med mig kommer jag att undvika poliser i fortsättningen. Jag kan inte anförtro mig till tjänstemän som inte tål offentlig granskning.
26 mars 2011 kl. 00:55 |
[…] Från utomlands En liberal student debatterar om lite av varje « Nilsson-fallet: En analys av den friande domen […]
26 mars 2011 kl. 01:08 |
K och A.A.
Sant. Men dra er inte tillbaka från dem, det är era granskande ögon de är rädda för.
27 mars 2011 kl. 21:39 |
Ytligt sett kanske jag ”drar mig tillbaka”, helt enkelt för att den eventuella granskning som utförs under ett latent hot om motåtgärder från polisens sida inte uppfyller grundläggande krav på objektivitet och allsidighet (en kavalkad av bilder föreställande leende och stolta poliser i uniform som hjälper dagisbarn över gatan är inte granskning, det är propaganda).
Vad jag indirekt vill säga är att jag i stället för att be polisen om hjälp i olika situationer hellre kommer att vända mig till någon annan, till exempel ett frivilligt medborgargarde, hemvärnet eller vilka civilpersoner som helst som jag kan hysa förtroende för. Genom att de inte har samma rättsliga befogenheter som polismän kan de också granskas offentligt, vilket är en förutsättning för att de skall upprätthålla det givna förtroendet. Sedan kan man resa politiska krav på inrättandet av fler granskningsbara medborgargardister, som på sikt får ta över de uppgifter polisen inte längre har allmänhetens förtroende att utföra.
Politiskt ogenomförbart? Självfallet. Det är dock inte min sak att argumentera mot mitt eget krav, utan det får de politiker göra som hävdar att våldsmonopolet har rätt att freda sig mot offentlig granskning.
26 mars 2011 kl. 12:00 |
En annan; hur ser du på att tingsrätten refererar till Jespers eventuella ”politiska agenda”? Är det vanligt att blanda in politiska åsikter i brottmål i Sverige? Det är ju en sak att ta med det i något slags ”händelsebeskrivning” eller ”allmän information” (även om det även där känns tveksamt), men att ta med det i själva beskrivningen av varför de inte kan fälla poliserna känns för mig väldigt märkligt. Dock: IANAL.
26 mars 2011 kl. 13:29 |
I en annan tidning skrevs det tydligen om att den ena polisen (C.L., han som frågade om Nilsson var drogpåverkad), drog upp att ”det inte är ovanligt med narkotikamissbruk i vänsterleden” (samma polis som f.ö. kandiderat för SD i Umeå 2002 – när det inte var lika rumsrent). Hans advokat ska tydligen ha läst upp ett antal bloggposter om Jespers medlemskap i planka.nu inför rätten.
Som den juridikstudent jag är tycker jag det är anmärkningsvärt att TR:n skriver in det i domen att Jespers politiska åsikter kunde ha värde, speciellt eftersom det används för att diskreditera hans vittnesmål. Själv håller jag inte med planka.nu, och man kan säga att deras metoder för att försöka skapa gratis kollektivtrafik är väl övermagade, men att poliserna upplever honom som hotande p.g.a. att han är med i planka.nu är också ganska anmärkningsvärt: ”Det han [C.L.] blev orolig för att han vet att det finns sajter där civilpoliser hängs ut med namn, bild och adress.”
26 mars 2011 kl. 15:26
Tack för ditt svar.
Har du någon uppfattning om i vilken utsträckning ”politisk åsikt” spelar roll i svenska domstolar?
Jag utgår från att idealet är att politisk åsikt inte spelar någon som helst roll *i princip* (dvs. rent lagmässigt/juridiskt – ”fru justitia är blind” och så vidare). Något annat vore främmande för en modern rättsstat, IMHO, och jag associerar närmast till länder som Iran/Turkiet/etc när politisk åsikt blandas ihop med brott&straff.
Men vad som gäller *i princip* är inte samma som ”kulturen” som finns i domstolarna, dvs. vad som försiggår i tjänstemännens tankevärld.
Därav min fråga som jag inser är svår att svara på om man är juridikstuderande och har liten erfarenhet av yrkeslivet än så länge.
26 mars 2011 kl. 12:22 |
En helt orimlig dom och en katastrof för rättssväsendet. Jag inbillar mig att majoriteten av poliser trots allt är relativt hyggliga människor och – framför allt – dugliga poliser. Just de är de som kommer att få betala för de här missdådarnas undslippande av sann rättvisa.
När rättsväsendet redan har den förtroendekris det har med fokus på hitte-på-brottslighet som ”fildelning”, höga polischefer som på flera sätt ”torskar” och hamnar bakom lås och bom, en justitieminister som inte ens förstått oskuldspresumtionen och gurglar om gredelina kuvert…tja, då finns det sannolikt inte den toleransmån som tarvas för att Hornstull Hooligans frikännande inte skulle lämna bestående men på förtroendet fför rättsystemet.
Jag skäms å det här landets vägnar och fruktar ändå att ”we ain’t seen nothing yet”. Ponera att sådana här poliser får verktyg som datalagring och FRA-spaning i sina händer? Den dagen spelar det ingen roll om man är skyldig eller oskyldig längre. Kling och Klang bestämmer.
21 december 2011 kl. 15:28 |
[…] Nilsson-fallet del 2: Hovrättens dom Jag skrev i mars en post där jag gick igenom och analyserade tingsrättens dom där den friade poliserna, som stod åtalade […]