Archive for mars, 2011

En annans kommentar till Gategate-domen

26 mars 2011

Anders kommenterade min analys av domslutet i Jesper Nilssons fall. Eftersom kommentaren var ganska lång, tog jag beslutet att kommentera den särskilt, och lyfta fram Anders’ reflektioner.

För att förstå vad tingsrätten egentligen påstår måste man läsa hela domen, och det har jag inte gjort. Jag tvivlar på att det ens skulle räcka; 20 sidor löpande text utan någon strukturerad sammanfattning av utgångspunkter och slutsatser som ger en logisk överblick uppfyller inte mina krav på meningsfull bevisföring. Jag nöjer mig därför med vad jag tror mig kunna utläsa ur din analys och ur – vid ett hastigt påseende – till synes relevanta avsnitt av domen.

Just nu (klockan 22:38 fredag kväll) har 13 av totalt över 150 besökare läst domen. Därav också min analys, många vill säkert läsa mer av vad som sades, men orkar inte läsa 32 sidor av domstolstext.

Jag uppfattar saken sålunda: Tingsrätten anser det klarlagt att det våld och andra åtgärder polismännen använde mot Jesper objektivt sett inte var befogade med avseende på vad Jesper faktiskt gjorde, men låter ändå polismännen undgå ansvar därför att de missbedömde lagligheten i vad Jesper gjorde (de menade att han ofredade dem). Är det rätt uppfattat?

Det är sammansatt. När det gäller att poliserna tryckte upp Nilsson mot en vägg och tog ifrån honom mobilen, var det enligt domstolen befogat och proportionerligt att ingripa. När det gäller att polisen tog ifrån honom hans datorväska, var det inte lagenligt av dom att göra det. Där missbedömde dom lagligheten.

Lagligheten i Jespers agerande kommenteras på sidan 19, men någon entydig gränsdragning för vad “ofredande” genom fotografering av polismän under tjänsteutövning skulle bestå i kan jag inte finna. Finns det ens ett hypotetiskt brott som Jesper kan ha varit i närheten av att begå, till exempel att han skulle ha gått så nära med kameran att han fysiskt hindrat dem i sin tjänsteutövning?

Poliserna hävdade även att Nilsson gjort sig skyldig till förgripelse mot tjänsteman. Det är, som du säger, närmare att han medvetet hindrat dom i sin tjänsteutövning, eller snarare ”för att tvinga eller hindra någon i hans myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed”. Denna invändning ogillade dock polisen, liksom anklagelsen om ofredande från Nilssons sida. Polisen gjorde tydligen heller ingen invändning om detta i rättegången. Ofredande genom fotografering generellt kan finnas, tingsrätten gör vissa hänvisningar, men det är som jag ser det en hög gräns. Jämför med att Beatrice Ask nu själv vill ha en egen paragraf om integritetskränkande fotografering, eftersom nuvarande reglering ses som otillräknelig.

Tingsrätten övergår i stället till att bedöma vilket “obehag” de båda polismännen torde ha känt i den konkreta situationen. Jag ifrågasätter inte heller att de faktiskt kan ha känt ett påtagligt obehag. Det skulle jag själv känna, om en journalist ertappade mig med att göra något som jag inte vill skall hamna i tidningen, vare sig mitt agerande är lagligt eller ej. Det är dock inte detsamma som att tro att journalisten genom sitt fotograferande ofredar mig eller begår något annat brott; jag är också statstjänsteman och hyser stor respekt för massmedias frihet att granska mig i min tjänsteutövning.

Tingsrätten beskriver detta som en gradskillnad, att polismännen “får förutsättas ha en större mental beredskap och förmåga att tåla att utsättas för en högre grad av kränkande behandling” än andra har. Jag menar att skillnaden i stället är av rent principiell art; granskas jag för min tjänsteutövnings skull eller med anledning av min kroppskonstitution? Det finns ingen gråzon, annat än möjligen i min egen uppfattning av situationen. Om jag befinner mig på min arbetsplats, under tjänsteutövning, och det dyker upp en journalist med en kamera, då måste jag förutsätta att han i första hand är intresserad av hur väl jag sköter mitt jobb, inte av vilken frisyr jag har.

Värt att poängtera är att polisen genom sin myndighetsutövning inte sällan kommer åt människor som uppträder hotfullt och kränkande, eftersom det ju är deras jobb att omhänderta dom. Utöver det är jag helt med.

Att i det läget hävda att journalisten begår ett brott framstår för mig som en dålig ursäkt för att vidta rättsliga åtgärder, och ett uruselt sätt att försöka avvärja en pinsam situation.

Den som medverkar i tillkomsten av en tryckt skrift, en teknisk upptagning eller ett radioprogram åtnjuter ett särskilt skydd enligt grundlag; ingen myndighet får försöka förhindra att en sålunda skyddad publikation tillkommer. Frågan om huruvida Jespers eventuella publicering av bilderna skulle komma att omfattas av någons juridiska ensamansvar är för tidigt ställd; i fotograferingsögonblicket måste i praktiken varje person med publicistiskt uppsåt omfattas av detta skydd.

Det innebär förstås inte att journalisten har någon frihet att begå brott för att erhålla bilder eller annan information att publicera, men här menar jag att myndigheterna endast får bestraffa sådana brott i efterhand, inte förebygga dem genom att utan godtagbara skäl uppställa generella hinder mot informationsinhämtning. Skydd av försvarshemligheter är ett godtagbart skäl för fotograferingsförbud; risken att en offentliganställd tjänsteman kan känna sig “ofredad” av fotografer på offentlig plats är det inte. De båda polismännen uppställde de facto ett sådant obefogat fotograferingsförbud när de dels bad Jesper avbryta fotograferandet, dels ingrep fysiskt mot honom. Att de kände obehag borde vara en för dem själva försvårande omständighet, inte en förmildrande.

Ofredande är i och för sig ett väldigt subjektivt brott; för poliser som enligt 10 § polislagen får ingripa för att avvärja en brottslig handling finns som jag ser den en inte obetydlig risk att poliserna ursäktar sig med att påstå ofredande, kanske särskilt om inga andra bevis finns. Då kombinerar man subjektivitet kring påstådd brottslig gärning med subjektivitet kring våldsutövning. Vilket otveksamt kan leda till kritiska situationer, t.ex. denna. Om någon fotograferar en tjänsteman på ett enligt denne hänsynslöst sätt, behöver det inte i sig vara för att tjänstemannen gjort något dåligt utan enbart något för fotografen oacceptabelt. Jämför hur vissa personer yvigt fotograferar under vissa demonstrationer, trots att inget olagligt i sig skett.

I det här fallet har domstolen varit kritisk mot polisens utredning, vilket man ska vara. Aktörerna i rätten får inte okritiskt hyllas av en domstol. Däremot har man i domslutet skrivit in en inkriminerande detalj: Man skriver att det inte är utslutet att Jesper Nilssons handlande ”utgjort en sådan påträngande fotografering som i sig kan medföra ansvar för ofredande”. Mao att Jesper Nilsson mycket väl kan ha ofredat poliserna, vilket är ett idiotförklarande av den polisutredningen. Och indirekt ett ställningstagande för polisen.

Jag hoppas att domen överklagas, även om jag betvivlar att hovrätten kommer att anlägga samma kritiska hållning som jag. I annat fall har vi ett exempel på faktisk lag som drastiskt skiljer sig från den skrivna lagen: Det är i praktiken förbjudet att fotografera poliser i tjänst, eftersom de vid behov kan känna sig “ofredade” av det. Straffet är bryskt polisiärt ingripande för att avbryta fotograferandet och ingen ersättning för de förstörda bilderna.

Eftersom jag brukar bära kamera med mig kommer jag att undvika poliser i fortsättningen. Jag kan inte anförtro mig till tjänstemän som inte tål offentlig granskning.

Annonser

Nilsson-fallet: En analys av den friande domen

25 mars 2011

I dag offentliggjordes domen i fallet där bloggaren Jesper Nilsson angiveligen fysiskt antastades av två poliser, även kallat ”Tubegate”. Många tidningar och medier rapporterar, t.ex. DN, SvD, AB och SR.  Dom flesta hade väl vid detta laget förväntat sig en fällande dom, men så blev inte fallet. Domslutet i sin helhet, inkl. stämningsansökan, anspråk m.m. finns för övrigt att läsa här (hemuppladdat, ej anonymiserat).

Ofredande och egenmäktigt förfarande alternativt tjänstefel

Den ena polisen, C.L., tryckte upp Nilsson mot en vägg och ryckte hans mobiltelefon och väska från honom. C.L. hävdade att det var befogat att göra detta för att Nilsson ofredade honom och kollegan M.B., och hänvisade till 10 § 3 p. polislagen. Den säger att: ”En polisman får […] använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön”. Den straffbelagda handlingen var att fota poliserna på nära avstånd, säga att Nilsson var med i ”planka.nu” och att han kartlade poliser i tunnelbanan.

Tingsrätten la polisernas vittnesmål till grund ”då L:s och B:s versioner av händelseförloppet inte är av den karaktären att uppgifterna kan lämnas utan avseende”. Även om det skedde på allmän plats, och även om poliser generellt sett ”får förutsättas ha en större mental beredskap och förmåga att tåla att utsättas för en högre grad av kränkande behandling än gemene man” ansåg rätten att deras angivliga påtagliga obehag och att det inte var uteslutet att handlandet var påträngande gjorde handlingen till lagenlig. Spekulativt, kanske? Mycket ”angiveligt” och ”inte uteslutet” i den här meningen.

Domstolen konstaterade också att upptryckningen och omhändertagandet av mobilen var våld ”av påtaligt lindrig karaktär” samt kortvarigt. Våldet var därför ”såväl försvarligt som ändamålsenligt och proportionerligt”. Ändamålsenligt och proportionerligt våld mot något som vi inte säkert vet var olagligt? Det kan faktiskt vara värt att också lägga till att polisen lade ner förundersökningen mot Nilsson för just ofredande. Domstolen överprövar dock polisen här och menar att det visst kan ha varit så.

C.L. hävdade att han tog ifrån Nilsson hans datorväska ”då väskan skulle ha kunnat användas som ett tillhygge”. Detta underkände domstolen, eftersom det inte längre pågick någon straffbar handling från Nilssons sida (han hade ju redan ”omhändertagits”). Dock skrev tingsrätten att ansvar inte kan utdömas för en polisman ”även om misstaget endast avsett omfattningen av den laga befogenheten”, eftersom det ”istället att jämställa med ett missförstånd av sakförhållandena”. Dessutom ”krävs inte att misstaget varit försvarligt”. Tingsrätten konstaterar med detta att det inte var obefogat av C.L. att tro att det var en ”okontroversiell skyddsåtgärd” han gjorde, trots att ingen straffbar handling skedde, och trots att Nilsson inte omhändertagits. Detta kan vissa ställa sig frågande till. Men C.L:s agerande var ändå att betrakta som tjänstefel, enligt tingsrätten, eftersom det ”avviker i hög grad” från dom kunskaper som en polisman borde ha. Tjänstefelet var dock ringa, och ringa tjänstefel leder enligt lagen inte till påföljd.

Olaga tvång alternativt tjänstefel

Tingsrätten konstaterar att i videosnutten som Nilsson kunde återskapa uppträdde L. ”på ett oacceptabelt och aggressivt sätt.” Det finns dock ingen direkt stödbevisning som styrker att C.L. och M.B. tvingade Nilsson att radera filmen och bilderna. Rätten konstaterade vidare att Nilsson överdrivit ”överdrivit såväl det våld som riktats mot honom själv som bryskheten i polismännens agerande [mot två andra ungdomar strax före]”. ”Tingsrätten kan inte heller bortse från vad som framkommit i fråga om att Nilsson kan ha haft en viss politisk agenda och syfte med såväl fotograferingen som den efterföljande publiceringen”. Ja, när man blir upptryckt mot en vägg för att ha fotat en polisman och tvingad att radera en för polisen högst olämplig sak, då är det väl inte inkriminerande att rapportera om detta? C.L. och M.B. upprättade ingen anmälan, vilket ”visserligen [kan] anses ägnat att minska trovärdigheten av och tillförlitligheten i deras berättelser”, men eftersom dom lämnade godtagbara förklaringar i rätten nöjer tingsrätten sig med detta och friar även här.

Slutligen kan det sägas en sak som går igenom hela domen: ”L:s och B:s versioner av händelseförloppet är inte av den karaktären att uppgifterna kan lämnas utan avseende, utan ska läggas till grund för tingsrättens bedömning”. Poliserna var tilltalade, och därför också oskyldiga tills motsatsen bevisats. Samma tingsrätt som riktar skarp kritik mot en polisman för olämpligt agerande, väljer däremot att fullt ut tro på dennes egna uppgifter, och betraktar uppgifterna som godtagbara. Hm.

PS: När domstolen väger in att det inte är uteslutet att Nilsson agerat på ett sätt som kan ses som ofredande, så säger domstolen indirekt att polisen i framtida mål måste bevisa att personer som Nilsson är oskyldiga. Annars riskerar man att domstolen friar med hänvisning till att brott kan ha begåtts. Jag undrar om domaren Ann-Britt Jansson har hört om oskuldspresumptionen?

Behöver allt skrivas in i regler?

11 mars 2011

Lars-Åke Lagrell, ordförande i Svenska Fotbollförbundet (SvFF) tycker inte det. I alla fall inte när det gäller frågan om diskriminering och hets på bakgrund av sexuell läggning.

I dag är det inte tillåtet, och därmed straffbart med hot om böter, att diskriminera eller hetsa på bakgrund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller religion. Dock inget om sexuell läggning, vilket öppnar för att det inte explisit är straffbart att hetsa för det. Konsekvensen, får man säga, har blivit att inga anmälningar kommit in mot hävdade hetsningar. 0 stycken. Lars-Åke Lagrell tycker dock inte att det är problematiskt.

– Det är samma sak som osportsligt uppträdande, det säger sig självt, säger Lars-Åke Lagrell som anser att reglerna inte behöver förändras.
– Vi kanske kan förtydliga det här, men det behövs inte eftersom det är självklart. Vi kan inte skriva in allt i reglerna.

Å andra sidan kan man ju säga följande. Om man tar dom kategorier som redan står i reglerna: Ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller religion, så verkar det ännu mer naturligt att hetsning av dessa grunder är osportsligt uppträdande. Lagrells argument verkar vara att är något självklart, så behövs det inte sägas. Men eftersom dom nämnda kategorier är ännu mer självklara som osportsligt uppträdande, så hade man ju inte behövt skriva in dom i utgångspunkten. Eller?

Enligt brottsbalken är diskriminering på bakgrund av sexuell läggning brottsligt. Givetvis har varenda förening rätt att skapa sina stadgar, men dom måste också följa svensk lag. Det kan väl inte ha undgått SvFF att homofobi har varit (och fortfarande är?) utbrett inom fotbollen. Borde inte detta ha varit ett ännu större grund för att skriva in det? Borde inte det göra det mer naturligt att sätta det bredvid ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung och religion. Svaret är jo.

Zambrano: Historisk EU-dom om familjeåterförening

9 mars 2011

EU-domstolen avgjorde i dag, 9 mars, ett ganska spännande beslut om familjeåterförening, eller snarare, om uppehållstillstånd för barns skull.

Domen gäller Gerardo Ruiz Zambrano, en colombian som flydde från sitt land 1999 och sökte om asyl i Belgien. Hans maka sökte också asyl i början av 2000, båda efter att ha fått visum från belgiska ambassaden i Bogotá. Båda asylansökningarna avslogs, men verkställdes aldrig p.g.a. att Colombia drabbats av inre stridigheter. Zambrano sökte formellt om uppehållstillstånd i oktober 2000, en ansökan som avslogs i augusti 2001. Han begärde ogiltigförklaring, vilket i sin tur avslogs i maj 2003. Zambrano anställdes i oktober 2001 av ett företag trots att han inte hade något arbetstillstånd, vilket krävs enligt en lag om utländsk arbetskraft.

1 september 2003 födde Zambranos maka hans andra barn. Nu börjar det bli komplicerat. Enligt belgisk lag får barn födda i Belgien belgiskt medborgarskap om dom inte har annat medborgarskap. Enligt colombiansk lag får barn födda av colombianer utanför Colombia inte colombianskt medborgarskap, om inte föräldrarna gör en aktiv ansökning. Vilket inte Ruiz Zambrano gjorde. Konsekvensen blev att barnet, Diego Ruiz Zambrano, blev belgisk medborgare.

Zambrano sökte därefter flera gånger om uppehållstillstånd. Först i april 2004, med hänvisning till födelsen av Diego och EKMR (som säger att barn inte får utvisas från ett land där det är medborgare). Sedan i augusti 2005, med hänvisning till att ett tredje barn, Jessica, hade fötts. Jessica var nu också belgisk medborgare. Efter att först ha fått tilfälligt uppehållstillstånd fick dom inte PUT. Beskedet var enkelt: Zambrano skulle ha ansökt om colombianskt medborgarskap för barnen, i stället för att försöka få en genväg till uppehållstillstånd.

Zambrano blev därefter arbetslös, men fick aldrig arbetslöshetsersättning eftersom han aldrig haft arbetstillstånd. Så småningom, 2009, fick dock Zambrano tilfälligt uppehållstillstånd igen, denna gång förnybart på obestämd tid.

Så till den springande punkten: Zambrano menar att han har rätt till uppehållstillstånd eftersom hans barn är medborgare i EU och beroende av honom för deras försörjning. Enligt belgisk lag behövs nämligen inte arbetstillstånd för make, föräldrar eller barn till en belgisk medborgare, om den det gäller är försörjningsskyldig. Vilket Zambrano var.

Intresset från olika europeiska regeringar var stort. Danmark, Tyskland, Irland, Grekland, Nederländerna, Österrike och Polen argumenterade alla för att Zambrano inte kunde få uppehållstillstånd och arbeta utan arbetstillstånd. Samma gjorde Europeiska kommissionen. Domstolen beslutade däremot något annat. Domstolen kom fram till att artikel 20 i Romfördraget från 1957 (även känt som FEUF) förhindrar medlemsstater från att neka någon uppehållsrätt eller arbetstillstånd:

”Under dessa omständigheter utgör artikel 20 FEUF hinder för nationella åtgärder som medför att unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer dem i kraft av unionsmedborgarskapet.

Att neka en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt samt arbetstillstånd i den medlemsstat i vilken hans eller hennes minderåriga barn, för vilka tredjelandsmedborgaren är underhållsskyldig, bor och är medborgare, medför emellertid just detta.”

Danska Politiken har redan slagit upp artikeln stort och vissa jurister menar domen är en bomb. Med tanke på hur det danska arbetsinvandringssystem numera ser ut, är det klart att det får en effekt. För med Zambrano-domen så kan 24-poängssystemet urholkas. Det finns redan en princip i medborgarskapsrätten som kallas jus soli, den som föds i ett land får medborgarskap där. Zambrano-domen är en direkt konsekvens av jus soli, ska vi kalla detta utslag jus soli II måhända?

(Sveriges Radio har nu gjort en artikel om domen, väl tre veckor efter både domen och min artikel…)

I juridisk väg kan jag också lägga till ”Mustaschmannen”, som TT redan har döpt honom. Mannen som ska ha avtalat med en annan man om att aldrig skaffa mustasch någonsinn, men nu hävdas ha brutit mot avtalet. Konsekvensen? Han är stämd inför Malmö tingsrätt med föreläggandet att antingen raka av sig mustaschen eller skänka 500 kr till Bröstcancerfonden. Är detta första steg mot en amerikaniserad rättstradition, med stämningar i fruktansvärt små mål?

Landet runt-halfgate

5 mars 2011

Granskningsnämnden beslutade 21 februari i år (dvs för väl en vecka sedan) att inte fälla SVT:s Landet runt.

Jag blev nyfiken när jag tittade på pressmeddelandet, där det stod att inslaget handlade om ett anagram. Men, det kan ju alltids vara fråga om anagram som kan verka anstötande. T.ex. såna som innehåller könsord. Men det ville väl inte Landet runt sända ut?

Vilket anagram var det som verkade anstötligt? Jo, det var fråga om att kommunen Floda i Västergötland, baklänges blir Adolf. Och så att SD Väst händelsevis råkar ha sitt huvudkontor där.

Jag tycker att det var fyndigt och bra humoristiskt att ha med det här i programmet. 14 (!) personer tyckte däremot att inslaget kopplade ihop SD med Adolf (Hitler, förmodar jag dessa 14 tänkte), och borde fällas. Anledningen var brott mot osakligheten, hävdade dessa. För det skulle tydligen vara fel att skämta om ett potentiellt riksdagsparti, före ett val.

Därför blev jag också glad när Granskningsnämnden friade programmet. Enhälligt. För det ropas på att muslimer måste tåla Muhammedkarikatyrer, måste också SD-anhängare kunna tåla skämtsamma inslag. Eller?

(Det tre sidor långa beslutet går att läsa här)