Archive for november, 2010

En kommentar om fildelning

24 november 2010

Det är rätt vanligt att man missförstår fildelning och upphovsrättsbrott. Man pratar om att en av fyra ungdomar fildelar i dagens samhälle. Jag fildelar, till exempel. Men jag fildelar lagligt material. För det är skillnad på att fildela lagligt och fildela olagligt. Skillnaden är egentligen ganska stor, men mediebranschen som är ute efter inkomster rör givetvis alltid ihop sakerna, för det gynnar dom.

Vi ska komma ihåg att samma musik- och videoindustri som i dag stämmer The Pirate Bay och en del andra för upphovsrättsbrott, samma industri stämde tillverkarna av Betamax, en typ av videokassett? Varför? Därför att tekniken kunde ju användas för att spela in filmer och TV-serier och sälja vidare. Lyckligtvis sa amerikanska HD nej till den stämningen, och som vi vet har den digitala tekniken utvecklats. Därför blir alla invändningar om förbud mot fildelning så korkade. Bara för att vissa kan få för sig att skicka hotbrev, ska vi då förbjuda all post i hela Sverige. Jag tror ingen håller med om det…

Det som The Pirate Bay har gjort, är att etablera en sökmotor som söker igenom olika typer av torrents, det vill säga filer som behandlas av ett speciellt dataprogram (som använder BitTorrent-tekniken). Filen sprids så mellan olika användare som finns över hela världen, som är kopplade till ett centralt nätverk. Det är här definitionsproblemet börjar. För med den servertekniken är det enkelt, då är det den som äger servern som begår ett brott om upphovsrättsmaterial sprids. Men med BitTorrent så splittras ansvaret på många små delare. Sökmotorn Pirate Bay kan visa på att här finns en speciell länk som fungerar som meddelande: Jag vill ha den här filen. Men det är spridarna som gör jobbet (och följaktligen dom som begår brottet).

The Pirate Bay-killarna har dömts till ett års fängelse vardera och 30 miljoner i skadestånd för medhjälp till upphovsrättsbrott. Huvudbrottet, alltså upphovsrättsbrottet i sig, vet man inte vem som gjort sig skyldig till. För juridiken blir så komplex att det är svårt att fördela ansvar. Det som Pirate Bay gjorde, var att vägra ta bort vissa filer på begäran. Dumt, kan man säga i efterhand, men samtidigt inte. För vem ska bestämma vad som är förbjudet eller inte att sprida på Internet? En retorisk fråga.

Men går man till Google och kommer fram till en vilken som helst nättidningsartikel, så har man i realiteten gjort samma sak. Man har skaffat sig tillgång till en tjänst som någon annan har upphovsrätten till. Google har alltså, om man drar det långt, gjort samma sak som Pirate Bay, alltså länkat till upphovsrättsskyddat material. Men nättidningarna har i sammanhanget ställt om sig och går i dialog med Google, inte envist sätter sig på bakbenen och vägrar vara med. Som musik- och filmindustrin gjorde med Pirate Bay.

Nu senast dömdes en man från norra Sverige för att ha länkat till en stream från en ishockeymatch. Rätten menade att en ishockeymatch visst är att betrakta som ett upphovsrättsligt verk som i det här fallet Canal+ fick rätt att kräva ersättning för. Hade han gått in på länken själv för att kontrollera vad som låg i den, hade han gjort sig skyldig till upphovsrättsbrott, enligt tingsrättens resonnemang angående Pirate Bay. Men, som han gjorde, la han ut den utan att göra det, så gör han sig ändå skyldig till brott. Det enda rimliga, och lagliga, blir alltså att censurera sig själv.

Kraven som ställs blir höga. Man måste alltid veta vad man gör, vilka länkar som man besöker. Annars riskerar man att bryta mot regler. Regler som blir rättsosäkra så länge ingen kan förutspå dom.

Kan vi leva med att mediebranschen tvingar människor till att avstå från sin medborgerliga rättighet yttrandefriheten, mot vite om skyhöga skadeståndskrav? Jag kan inte det.

Frågan blir: Kan du?

Sveriges Radio, Ring P1

JO förtydligar – om störande motdemonstranter

23 november 2010

Det har alltmer kommit att bli ett inslag på vissa demonstrationer. Det anordnas motdemonstrationer som i yttersta konsekvens tvingar den upprinneliga demonstrationen att skingras. Sverigedemokraternas torgmöten slutar som regel på det sättet.

JO, justitieombudsmannen, har nu tagit upp ett fall med tillhörande uttalande angående motdemonstranter. I samband med kriget i Gaza under julen 2008 så anordnades en demonstration i Malmö, som handlade om ”fred och frihet för israeler och palestinier”. Demonstrationen kom bland annat att handla om Israels rätt till försvar, eller som en röd bloggare framställde det: ”Idag demonstrerar andra för Israels rätt att bomba skolor och sjukhus”. Demonstrationen blev våldsam, därför att en motdemonstration anordnades som störde ut den första, och därför att olika föremål kastades mot scenen där olika tal hölls.

I sitt uttalande kritiserar JO polisen för att inte ha ingripit och förhindrat att den tillståndsgivna demonstrationen (den första) stördes ut. JO skriver också ett stycke om ”allmänna utgångspunkter” angående demonstrationsfriheten. Här skriver JO bland annat att:

även om det finns en uttalad rätt att anordna en motdemonstration innebär detta inte en rätt att hindra huvuddemonstrationen eller på annat sätt omöjliggöra att den genomförs.

”Om enskilda deltagare i en motdemonstration uppträder ordningsstörande eller kanske till och med brottsligt (t.ex. genom att föra oljud i sådan utsträckning att huvuddemonstrationen hindras från att föra fram sitt budskap eller genom att kasta föremål eller avfyra fyrverkeripjäser mot huvuddemonstrationen) bör således i första hand ett ingripande mot dessa personer ske innan någon åtgärd mot motdemonstrationen som sådan eventuellt kan behöva vidtas.

”Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att polisen när motdemonstranter stör en huvuddemonstration inte, innan ingripanden mot deltagare i motdemonstrationen eller mot motdemonstrationen som sådan genomförts utan framgång eller av annan anledning bedömts vara utsiktslösa, bör vidta åtgärder riktade mot huvuddemonstrationen, som t.ex. att anvisa den en annan plats.”

JO konkluderar alltså med det som många demonstrationsanordnare önskat sig – en uppmaning till polisen om att sätta in åtgärder mot störande motdemonstranter. Det är kanske inte nytt, men å andra sidan ägnar JO en del av sitt uttalande åt dessa synpunkter.

Djurrättsalliansen bör ge svar

21 november 2010

Dagens Kaliber avslöjar hur Djurrättsalliansen indirekt samarbetar med mer våldsamma organisationer, exempelvis Djurens Befrielsefront. Samtidigt ber man butiker skriva på ett kontrakt om att inte sälja päls, mycket under hot om skadegörelse och mordbrand, alltså direkt utpressning. Mycket samma metoder som brukar kallas ”maffiametoder”.

I inslaget intervjuas en Djurrättsallians-ledare, som demonstrerar på dagen för Barry Hornes död, den 5 november. Horne hungerstrejkade som en följd av ett 18-årigt fängelsestraff för försök till mordbrand, vilket han förövade genom att sätta ut brandbomber i köpcentra och pälsbutiker i Bristol och på Isle of Wight. Bomber som kunde ha orsakat stor skada eller till och med dödsfall. Ledaren är klar på att det Horne gjorde var rätt, och försvarar sig med att pälsindustrin i sig själv gör sig skyldig till grövre brott genom sin djurhållning. Det är kanske inte uppseendeväckande, men i alla fall talande för organisationen.

Själv är jag ambivalent inför frågan om pälsuppfödning. Uppfödningen i sig är ju kantad av skandaler kring vanvård, vilket tyvärr också inträffar inom alla former för djuruppfödning. Det handlar om att föra en utomordentligt god tillsyn. Sedan vill ett förbud mot pälsuppfödning flytta uppfödningen utomlands, till länder med slappare djurskyddslagar. Frågan är berättigad: Utomordentligt god tillsyn i Sverige eller kanske ingen tillsyn alls i utlandet? Samma människor som menar att djurens rätt är viktig, ser kanske inte att djurens rätt försämras om industrin flyttar utomlands. Men men.

Åtminstone är en sak klar. De militanta attackerna bidrar till en sak: Att den faktiska saken, att förbättra förhållandena för djur, inte tas seriöst. Att de som demonstrerar, vilket också sägs i inslaget, misstänkliggörs för att bedriva hot och utpressning. Det ligger mer i länken mellan DRA och DRF än vad DRA vill erkänna. Men DRA kan inte heller förvänta sig att demonstrationerna uppfattas som legitima, när misstanken om brott fortfarande finns.

Lagrådet får skäll för DLD-ja

19 november 2010

Jon Wessel-Aas, norsk advokat och ledamot i Internationella juristkommissionen sågar Lagrådets yttrande över datalagringsdirektivet.

Yttrandet finns att läsa här

Jag har tidigare skrivit om hur illa EU och regeringen skött frågan, och om hur regeringens förlängda arm i Riksdagen far med halvsanningar för att försvarare något som han inte själv tycker om.

Internationella juristkomissionen gjorde en intervention i det mycket spännande (men trögtgående) ärendet som Centrum för rättvisa väckte i Europadomstolen, där de vill få FRA-lagen underkänd. Kommissionen stödde Cfr i sin sak mot Sverige, som förhoppningsvis leder till baksmäll för regeringen.

I sitt yttrande presenterar Lagrådet ett enda argument, som råkar vara positivt för förslaget, nämligen att eftersom operatörerna redan sparar de uppgifter som regeringen nu vill tvångsomhänderta, så är det inte fel att lägga lagstiftning på bordet. Wessel-Aas ville ha sett en större diskussion kring Europakonventionen, vilket avfärdas i yttrandet med att lagförslaget

”anses utgöra ett med europeiska ögon försvarligt ingrepp i den personliga integriteten för att få till stånd nödvändiga brottsbekämpande åtgärder”

Att säga så är egentligen ett skämt, för med detta överser Lagrådet att författningsdomstolarna i Tyskland och Rumänien underkände direktivet. Lagrådet menar alltså att dessa domstolar är helt på vischan när dom säger så? Besynnerligt.

Jag vill igen erinra om att använder man norska siffror på svenska förhållanden vill lagringen vara onödig i 99,95 % av fallen. Ändå säger Lagrådet att direktivet är ett ”försvarligt ingrepp i den personliga integriteten”.

De lagrådsmedlemmar som avgjorde saken var f.d. justitierådet Bo Svensson (som i sin tur blev känd för NJA 2007 s. 194, som omvälvade praxis för livstidsstraff), regeringsrådet Eskil Nord och justitierådet Ann-Christine Lindeblad. Som juridikstudent vill jag inte idiotförklara dom, men man undrar vad som sades i det rummet där rådslagning hölls. Jag undrar verkligen.

Om Sverige är tvingade, varför gör vi då mer än vi behöver?

12 november 2010

…att införa datalagringsdirektivet. Visst, jag kan förstå att, som vice ordföranden i justitieutskottet Johan Linander säger, att Sverige har en skyldighet att införa EU-direktiv. Sån är avtalet som Sverige slutit med EU om medlemskap.

En kan dock säga att ett direktiv som två (kanske nu också tre) grundlagsdomstolar i Europa underkänt som för integritetskränkande, inte borde införlivas i svensk rätt och att Sverige borde statuera ett exempel på länder som står upp för skydd för personuppgifter.

Sedan har jag en anmärkning om Linanders argument.

Centerpartiets Johan Linander, vice ordförande i riksdagens justitieutskott, tillhör dem som hela tiden har varit emot datalagringsdirektivet. Nu får han finna sig i att det ändå implementeras i Sverige.

– Det är ju som Biskop Bratt, härtill är jag nödd och tvungen. Vi har kommit till vägs ände. Vi vill inte men måste, säger han till TT.

Detta kunde jag ha trott att Linander och regeringen verkligen menar, om dom bara inte lagt till grejer som inte finns med i direktivet.

Som jag skrev i min post där jag summerar upp regeringens förslag mer i detalj, vill man tvinga leverantörerna att spara uppgifter om misslyckade anrop. Detta kräver inte direktivet. Men ändå vill regeringen göra det.

När Linander säger att vi måste införa direktivet, ”vi vill inte men vi måste”, känns det märkligt. Vi behöver ju inte göra mer än direktivet, och vore regeringen intresserad av att framstå som kritiska, kunde man ha gjort det. Jag utmanar Johan Linander att klargöra vad han menar. Om vi är tvingade, varför ingen opartisk domstolsprövning? Varför göra mer än vi behöver?

Andra som bloggar om datalagringsdirektivet (hämtade från IngSoc, som i sin tur omnämnde mig):
Lakes lakonismer: Datalagringen – dubbelbeskattning och dubbelbestraffning
, Frihetsfrågorna är döda – alliansen inför Datalagringsdirektivet | Oscar Fredriksson (C), Datalagringen « Stenskott, Högerregeringen redo att ta ytterligare ett steg mot övervakningssamhället | Kulturbloggen, Polisstaten: Från Terrorism till Snatteri, Stefan Stenudd: Datalagringen sker för att det går, Idag skäms jag över Alliansen | Magnus Kolsjö, Ett steg till i övervakningen. « Leffe45′s Weblog, Bloggis | Upp jårs, Datalagringsdirektivet och Sanningsministeriet | Sanningsministeriet, Nyfikenhet går före rättssäkerhet! | Demokraturen, Ipse Cogita! – Nästa steg: brevöppning!, Beatrice Ask tar oss närmare 1984 | Grenfeldt, STUDIOHISINGEN – Om framgång: Hit når inte myndigheterna, Nu börjas det » Pezster » Whatsupsthlm, Minamoderatakarameller: Personlig integritet och teknik…, Scaber Nestor – Sveriges nya övervakningsskatt. (Datalagringsdirektivet), Cowchasers: Beatrice Ask längtar till 1984?, Privat område « Från ett påhittat paradis, David Bergström: Övervakning och länkning., Trafikdatalagringsdirektivet « Emil Källström i Sund, Borgarna startar upp svenska STASI « Sucker Punch, a lot of nothing.: 1984 – Fast värre., l-hs blogg, Alliansfritt Sverige: Regeringen inför datalagring, Kaka på väg: Text me!, Nej till datalagring.se: Nu hade vi behövts, Datalagringsdirektivet på remiss « En pirats blog, futuriteter – Så var det färdigt, Vem är vem? | jon.tng.nu, Datalagringsdirektivet | Henry Rouhivuori, Datalagringsdirektivet och Sanningsministeriet | Sanningsministeriet, Magnihasa: Hårda mätdata, Ytterligare ett steg mot Stasi samhället « Johannes Blogg., Storebrorssamhället | Törnebohms Hotspot, Vad hade Joe Mc Carthy sagt om Beatrice Ask? « Sverige är inte världens navel!, Folkomröstning och folkövervakning « Word up, Anjo, Min SPRÄNGANDE huvudvärk… « Dyspné, Vinden viskar mitt namn: Storebror ser dig!, Fy fan för övervakningssamhället, Marknadsliberalen: Regeringen borde inte genomföra datalagringsdirektivet, Jinge.se » Hjälp Uppdrag Granskning!, Martin Mobergs blogg: Ännu (m)er övervakning….., Ung Vänster: Regeringen tar ytterligare ett steg mot övervakningssamhället, Med örat mot rälsen: Vilka dumheter ska vi klaga på idag?, Alla har rätt till privatliv « Ledarbloggen, Inga garantier! « Åhh!-sikt, Bengt H: ASK – Stasi, Farmor Gun i Norrtälje: Regeringen skiter i vad det kostar – medborgarna får betala., Lars-Ericks blogg – en liberal rebell: Lindblad om vår ”eminenta” polis, Blir det champagne och inte integritet som stjälper ACTA? « Jöran Fagerlund, Datalagringsdirektiv på bräcklig grund « Jens Holm, Kommunisternas blogg » Bloggarkiv » Ändå sen en tid tillbaka är herrarna rädda, THE HAMBURGER TRAIN: Gamla människor kan inte data, Germunds Blog: Storebrorsskräck, Allt om ingenting: Det svenska datalagringsförslaget enligt Ask (M), Upp till kamp mot datalagringen! | Henrik Brändén, Motpol: Jag hatar er.

EDIT: Har fått Linanders svar på min fråga:

Magnus, en relevant fråga. Min utgångspunkt är att direktivet inte borde finnas, men nu finns det och vi måste implementera det i svensk lagstiftning. Att staten bestämmer att trafikdata ska lagras är ett stort integritetsintrång.

När vi inte kommer ifrån det integritetsintrånget så är frågan hur kan vi göra det så bra som möjligt. Lägsta möjliga lagringstid har Centerpartiet fått genom, men inte total miniminivå på allt annat. Å andra sidan kan jag försvara de två tillägg som nu blir. Att misslyckade samtal ska lagras kan knappast påverka vanligt folks sätt att kommunicera, vi vet ju inte om det blir ett misslyckat samtal när vi ringer. Däremot är det väldigt viktigt ur brottsbekämpningens synvinkel att misslyckade samtal lagras. (Det är inte ovanligt att kriminella använder ett “misslyckat” samtal som kommunikationssätt för att meddela när något är dags att göra.) När vi har gjort proportionalitetsbedömningen av lagring av misslyckade samtal så överväger alltså behovet av lagringen den integritetskränkning som det innebär.

Samma slutsats kommer vi fram till vad gäller positionering vid samtalets slut. Jag anser att det är en lite större integritetskränkning än misslyckade samtal, men behovet för brottsbekämpningen är ännu större. Positionen vid samtalets slut är normalt lika viktig som vid samtalets början (som måste lagras enligt direktivet), men dessutom får man fram en riktning som kan vara väldigt viktig när det handlar om rånflykter, kidnappningar osv.

Linander skriver lite paradoxalt här. Ja, vi är tvungna. Nej, jag vill inte ha det. Men de tillägg som EU inte talar om, dom vill vi ändå ha. Och fortfarande vill bara en av 20.000 (norskt räkneexempel) verkligen utföra brott där direktivet. Men visst, säger EU det, så säger vi det.

Här är regeringens förslag till datalagringsdirektiv

11 november 2010

I alla fall nästan. I dag kunde justitieminister Beatrice Ask överlämna lagrådsremissen över hur regeringen vill att den svenska datalagringslagen ska se ut. En lagrådsremiss innebär (för den som inte vet) att regeringen ber Lagrådet om ett yttrande, bland annat för att se att lagförslaget är förenligt med grundlagen. Så förslaget är inte spikat – men åtminstone ser vi vad regeringens ambitioner är.

De nya paragraferna som regeringen vill införa är:

16 a § Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § är skyldig att lagra sådana uppgifter som avses i 20 § första stycket 1 och 3 som är nödvändiga för att spåra och identifiera kommunikationskällan, slutmålet för kommunikationen, datum, tidpunkt och varaktighet för kommunikationen, typ av kommunikation, kommunikationsutrustning samt lokalisering av mobil kommunikationsutrustning vid kommunikationens början och slut.

Skyldigheten att lagra uppgifter enligt första stycket omfattar uppgifter som genereras eller behandlas vid telefoni, meddelandehantering, Internetåtkomst och tillhandahållande av kapacitet för att få Internetåtkomst (anslutningsform). Även vid misslyckad uppringning gäller skyldigheten att lagra uppgifter som genereras eller

Den som är skyldig att lagra uppgifter enligt denna paragraf får uppdra åt någon annan att utföra lagringen. Regeringen eller den  myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lagras enligt denna paragraf.

16 b § Tillsynsmyndigheten får i enskilda fall besluta om undantag från skyldigheten att lagra uppgifter enligt 16 a §, om det finns synnerliga skäl. Beslutet får förenas med villkor. Beslutet om undantag får återkallas om villkoren i beslutet inte har följts eller det finns andra särskilda skäl.

16 c § Uppgifter som lagrats enligt 16 a § får behandlas endast för att lämnas ut enligt 22 § första stycket 2 eller 3 eller enligt 27 kap. 19 § rättegångsbalken.

16 d § Lagring enligt 16 a § ska pågå under sex månader från den dag kommunikationen avslutades. Därefter ska den som är skyldig att lagra uppgifterna utplåna dem. Om uppgifterna har begärts utlämnade inom den i första stycket angivna tidsfristen, men ännu inte har lämnats ut, ska uppgifterna lagras till dess att ett utlämnande har skett. Därefter ska uppgifterna utplånas av den som är skyldig att lagra dem.

16 e § Den som är skyldig att lagra uppgifter enligt 16 a § har rätt till ersättning när lagrade uppgifter lämnas ut. Ersättningen ska betalas av den myndighet som har begärt uppgifterna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ersättningen som avses i första stycket.

16 f § Den som är skyldig att lagra uppgifter enligt 16 a § ska bedriva verksamheten så att uppgifterna kan lämnas ut utan dröjsmål och informationen enkelt kan tas om hand samt så att verkställandet inte röjs.

Jämfört med det förslag som läcktes för ungefär ett år sedan har man sänkt lagringstiden till miniminivån, sex månader. Det är bra. Något som är mindre bra är att regeringen går utöver det som direktivet säger. I direktivet finns en ”frivillig” bestämmelse om att även uppgifter om misslyckade uppringningar, det vill säga samtal som inte når fram till andra änden, ska lagras. Men detta är inte ett krav, men snarare något som ska ske om leverantören har tekniken inne (om leverantören ändå genererar eller behandlar uppgifterna). Regeringen vill att alla misslyckade uppringingsförsök loggas och sparas.

Det intressanta här är att Advokatsamfundet, Stiftelsen för internetinfrastruktur (som förvaltar samtliga .se-domäner), Telenor, Tele2 och Post- och telestyrelsen går emot detta förslaget. Vem är för? Svea hovrätt, Åklagarmyndigheten, Tullverket och Antipiratbyrån. Värt att nämna är att Antipiratbyrån vill gå ett steg längre och pratar om FTP-servrar, vilket direktivet inte alls nämner. Allt i jakten på fildelarna. I remissen skriver regeringen att tre fjärdedelar av alla samtal i Sverige är misslyckade uppringningar, men ändå anses det inte innebära en olägenhet ur kostnadssynpunkt. Hur kommer det sig?

På samma sätt delar sig remissinstanserna i frågan om lagringstid. Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Tullverket, IFPI och Antipiratbyrån vill ha två år, JO tycker ett år är bra och Tele2, Telenor, .SE och Amnesty vill ha sex månader. Regeringen valde sex månader. Hyggligt.

JO har en annan bra invändning. För regeringen vill dels att de privata aktörerna ska lagra uppgifterna själva, i stället för i ett centralt register. I Storbritannien lyckades regeringen slarva bort två CD-ROMs med alla landets barnfamiljers personuppgifter. Så säg inte att det inte kan hända, även med lagregleringar. Men samtidigt vill man låta de privata aktörerna överlåta lagringen till andra. Det är mer riskabelt och i mina ögon ökar möjligheten för intrång och osäkerhet. I slutändan kan man ju hamna i en situation där alla personuppgifter ändå finns på ett ställe – hos en privat aktör.

Det sista och mest viktiga som regeringen inte har med är det krav som måste ställas till domstolsprövning. Det måste samhället kräva av polisen, att med så stora intrång i människors integritet måste en utomstående domstol fatta beslut om utlämnande. Om inte riskerar vi en godtycklig polismyndighet som inte kan styra sina ansökningar.

DN SvD1 SvD2 SvD3

Lagrådsremiss: Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål – genomförande av direktiv 2006/24/EG

Oberoende granskning av Göteborgspolisen

10 november 2010

Vi minns vad som hände 2001. När Göteborgskravallerna inträffade och flera av polisens företrädare stod åtalade i domstol. För att ha låst in och trakasserat demonstranter på Huitfeldska gymnasiet utan rimlig misstanke om brott.

Nu har ännu en mycket besvärande omständighet runt Göteborgspolisens handlande kommit fram. Polisen höll män inlåsta i tre timmar i en moské i norra Göteborg. Dessutom har det nu proklamerats att utredningen lagts ned i bombhotsfrågan – ”stämpling och/eller förberedelse till terrorbrott” – eftersom brott inte kan styrkas.

När en krissituation uppstår är det inte ovanligt att det sker misstag. Information går inte ut, fel information kanske går ut. Men det som hänt i Göteborgsfallet är extraordinärt. Jag hoppas att åklagaren som nu utreder möjligt tjänstefel kommer till ett rätt beslut – och jag hoppas att personerna som kränkts begär skadestånd hos JK.

Dessutom skulle jag gärna ha sett en oberoende granskning av polisens agerande. Men det lär säkert bli svårt – med tanke på hur sällsynta såna granskningar är. Men myndigheterna har inte gjort ett mindre betydande fel, de har gjort två-tre graverande fel.

Dessutom ska nu Danmark granska ambassadövervakningen som amerikanska ambassaden gjort. För att förhöra ambassadpersonalen krävs godkännande från USA, och vi får se om ett sånt godkännande kommer. Uppenbart styr och ställer USA lite som dom vill i världen, men varför skulle dom ha glädje av att lämna ut sina medborgare till länder som man betraktar som sina ”allierade”?

Sammanfattning – Ekforshärvan

9 november 2010

Nu har jag flyttat mig längre norr, i alla fall i tanken. Till Haparanda och Övertorneå i Norrbotten, mot gränsen till Finland. Där har det pågått en härva som jag tror saknar motstycke (i alla fall sedan tio år tillbaka). Har ni bättre förslag så maila gärna, för den saks skull.

Huvudaktörerna i härvan är Ekfors Kraft AB och Ekfors Elnät AB, vanligen kallade för Ekforsbolagen. 2007 ägde Ekfors Kraft tillsammans 2 496 ljusstolpar i Haparanda och Övertorneå. Själva belysningen av stolparna besörjdes av Ekfors, som fick betalt av kommunerna på en enligt dom rimligt nivå. 2001 betalade kommunerna ca 445 kr per belysningspunkt (ljusstolpe), vilket ger 1,1 miljoner kronor med 2007 års antal stolpar.

I januari 2002 sade Ekfors upp sitt avtal med kommunerna, eftersom man menade att kommunerna skulle betraktas som en vilken annan aktör som helst. I anslutning till detta fortsatte Ekfors att leverera ström trots att avtalet sagts upp, fast nu med högre priser. Den aviserade ökningen skulle vara 695 kr per belysningsenhet. Denna summa justerades sedan upp till 831 kr per belysningsenhet, vilket blir 2,0 miljoner med 2007 års antal stolpar.

Sedan kommunerna försökt att kontakta Ekfors, utan att lyckas, försökte man själva beräkna kostnaderna för belysningen. Utan att Ekfors skickade ut behjälpliga fakturor, ens på kommunernas begäran. Sedan kommunerna vänt sig till Energimyndigheten, som inte kunde bjuda på hjälp, kom så fakturan från Ekfors. Denna löd nu på ett pris motsvarande 920 kr per belysningsenhet, vilket är mer än dubbelt så mycket som 2001. Kommunerna bestred den kraftiga prishöjningen, och Ekfors fortsatte att leverera kraft trots att kommunerna betalade mindre än vad företaget krävt.

Inför vintern 2006 gick Mikael Styrman, Ekfors’ vd ut offentligt och förklarade att belysningen inte skulle tändas förrän kommunerna betalt det de var skyldiga. Någon faktura på belysningen för 2005 och 2006 hade dock inte skickats och kommunen menade att Ekfors inte var konsekventa i sina offentliga uttalanden kring beloppen som kommunen skulle betala.

2007 stämde kommunerna Ekfors och menade att företaget missbrukat sin monopolställning på marknaden för att pressa fram oskäliga priser. Marknadsdomstolen konstaterade i sin dom att företaget visserligen förfarit besynnerligt, men att man inte kunnat visa att Ekfors missbrukat sin monopolställning. Två ledamöter (av fem) ville dock fälla Ekfors.

Som en konsekvens av domstolsutslagen och turerna, började Haparanda och Övertorneå att bygga egna lysmaster. Ekfors’ master var nämligen fortfarande nersläckta p.g.a. tvisten. Ekfors klagade och hävdade att kommunen medvetet försökte undvika att betala och på så sätt slingra sig ur tvisten. Och när Ekfors 2008 skulle ansöka om en ny nätkoncession restes höga röster från remissinstanserna. Marknadsdomstolen sa först ja till att låta kommunerna bygga egna belysningsanläggningar, något som Konkurrensverket till slut gav kommunerna rätt till, i september i år. Ekfors invände då och menade att anläggningen som byggts inte var elsäker. På bilder från anläggningen stöttades vissa stolpar upp med pålar. Elsäkerhetsverket kunde dock den 8 september i år konstatera att anläggningen visst var säker.

Men Ekfors har slarvat till det för sig själv också. Två gånger under 2000-talet sattes företaget under tvångsförvaltning eftersom Energimyndigheten ansåg att företaget brustit i sina skyldigheter. Ekfors valde då att inte lämna över handlingar som förvaltaren och senare även domstolar krävt att få se. 2007 hade företaget, enligt Sveriges Radio, närmare 40 miljoner i skatteskulder. Ett konkurshot avvärjdes i sista sekund av en betalning som Mikael Styrman gjort, på 1,8 miljoner till en borgenär.

Sista del i Ekforshärvan är visserligen inte skriven. Men Mikael Styrman lär få problem att hantera företaget framöver. I maj 2010 dömdes han i tingsrätten till tre års fängelse för skattebrott, och han fick näringsförbud i fem år. En dom som överklagats. Förvaltningsrätten i Linköping beslutade så, 21 september i år, om att tvångsförvalta Ekfors. Återigen fann man att företaget inte gjort vad som ålegat dom. Ändå skickade Ekfors ut ett brev i oktober i år om att elfakturorna skulle betalas till Ekfors och inte till den tvångsförvaltare som rätten tillsatt.

Mikael Styrman driver sin egen blogg, där han inte kommenterar skatteskulderna eller domen om skattefusk. Men han skriver långa brev om hur f.d. kommunalrådet i Haparanda, Sven-Erik Bucht (s), numera riksdagsledamot, medvetet bedrivit valfusk och är inkompetent, och långa brev till regeringen om den ”nazistiska fatwa” som tvångsförvaltningen innebär, och kräver att regeringen river upp beslutet (även om det betyder ministerstyre). Dessutom om hans ”politiska” fängelsevistelse i Norrköpingsfängelset.

Det senaste i ärendet: Övertorneå kommun har betalat delar av fakturorna från Ekfors. Dock har hans företag försatts i konkurs, så pengarna lär hamna hos konkursförvaltaren i stället för i Norrköpingsfängelset.

Tyvärr, Sverige

7 november 2010

Bombhoten mot Göteborg blev en av huvudnyheterna i förra veckan, och fyra personer arresterades. Alla släpptes men för två personer kvarstår misstankarna tydligen.

En 39-årig man framträdde i ”Debatt” i SVT och berättade om hans gripande i samband med aktionen mot de misstänkta terroristerna. För första gången kom det också fram att han bara skulle hämtas till förhör (HÄFÖ), inte gripas som misstänkt. Fler besvärande moment har nu dykt upp, 39-åringens barn uppger att poliserna agerat hotfullt mot dom.

Jag vill peka på en händelse som skedde 2006 i London. Två personer greps i samband med ett liknande raid mot lägenheter i Forest Gate i stadsdelen Waltham Forest. Båda släpptes, utan misstanke om brott. Men ingripandena var lika fullt problematiska och bar prägel av övervåld.

Dennis Töllborg uttalar sig nu om Västra Götalands-polisens agerande och internutredningsteknik. Och det är skrämmande. Jsg håller helt med Töllborg om att utredningar ska vara händelseorienterade, inte brottsorienterade som i dag.

Och så vill jag slänga in ännu en gång: Frige internutredarna från polismyndigheterna! Bilda en fristående myndighet, som i Norge, som i Sverige. Och som kan ge pressmeddelanden och sensurerade rapporter på sina hemsidor – så att folk som vill kan ta del av arbetet.

Lika goda kålsupare

5 november 2010

I går besökte jag Göteborgs-Postens hemsida, i ett egentligen helt annat ärende. Men jag hamnade på artikeln om Rättvisepartiet Socialisternas aktion mot kommunfullmäktige, där bland andra SD mötte upp på första mötet. I Göteborg ökade SD från ett till tre mandat.

Men först vill jag göra ett erkännande. I en tidigare post skrev jag om Malmöskotten och sambanden mellan år 2010 och år 1991. Det finns en del att ta i, men en sak måste jag dementera. Det går inte att klart peka ut skytten, eller skytterna, som rasistiska. Helt enkelt därför att vi inte vet vem det är. Där var jag luddig förra gången. Men tyvärr förde media fram den historien, trots allt är den medialt tacksam.

Nåväl, jag hamnade så smånigom på Rättvisepartiet Socialisternas hemsida. Vilket var intressant läsning.

Man kommenterar det faktum att SD erbjudits ett oppositionsråd i Trelleborg, vilket i och för sig stämmer. Ulf Bingsgård (m) är inte bara moderatledare, men också kommunstyrelsens ordförande sedan valet. Men vad säger det om (m) och (sd)? Jo, att de inte är i koalition tillsammans. Men RS verkar ändå blunda för att SD nu sitter i Riksdagen, eftersom man går längre i att bekämpa SD:

”Antirasismen behövs också för att sätta press på de andra partierna”

”På riksplanet har SD fått en motsvarande uppgradering när partiet nästa år får en en egen ”dag” under Almedalsveckan i     Visby. Hela politikerveckan förlängs med en dag för SD:s skull.”

SD sitter nu i Riksdagen. Man kan besluta i riksangelägenheter. Det kunde man inte varken 2007, 2008 och 2009. Men att RS önskar att SD pressas ut ur Almedalen och Riksdagen är ingen nyhet. Men man tar till samma taktik som före valet: I stället för att föra en dialog och debattera SD:s politik utmålar man SD som rasistiska och stör ut deras möten. Vilket leder till en ökad uppslutning för SD. I en tidigare post refererade jag till hur Rossana Dinamarca (v) förklarade Vänsterns ovilja att diskutera med SD:

”Vi vill inte att dom ska sätta agendan.”

Tyvärr är det det de gör. Med eller utan motsägelser från vänstersidan.

Sedan till grunden för min dementi: RS skriver följande om skotten i Malmö:

”Lasermannen John Ausonius, som 1991 genomförde ett mord och tio mordförsök på invandrare, uppgav att valet av rasistiska Ny Demokrati samma höst var en av hans inspirationskällor. På motsvarande sätt har skotten i Malmö med SD:s valresultat att     göra, liksom med den högerpolitik och de orättvisor som gett en grogrund för rasismen.”

Hur vet vi detta? Hur vet vi att gärningsmannen inspirerats av SD? Måste vi inte vara öppen för alternativa teorier?

Varför skriver jag detta på min blogg och inte på Rättvisepartiet Socialisternas? Därför att när jag kommenterade den post som jag läste, så blev min kommentar censurerad. Inte för att jag skulle ha svurit, hotat eller eljest gjort mig skyldig till brottsligt handlande. Men för att jag just påpekade det jag skrivit ovan. Dels att SD nu sitter i demokratiskt valda församlingar och har beslutsmakt. Med tanke på uppmärksamheten runt Sven-Otto Littorin på Almedalsveckan i år är ju inte den veckan bara ett propagandajippo utan en plats för politisk debatt. Och dels att Malmöskyttens bevekelsegrunder inte kan analyseras förrän han eller hon är gripen.

Man pratar om främlingsfrihet, rasism och odemokratiska företeelser. Men en del i demokratin är yttrandefriheten, och yttrandefriheten betyder också en rätt att säga emot andras meningar och utmana andras åsikter. Jag registrerar att Rättvisepartiet Socialisterna inte lever upp till denna demokratiska standard.