Varför behöver vi Datalagringsdirektivet egentligen?

I dag nås vi av nyheten att EU-domstolen fällt Sverige för att inte ha gjort Datalagringsdirektivet i svensk lag.

Lyckligtvis valde regeringen Reinfeldt att inte följa upp Thomas Bodströms inständiga önskan efter övervakning. (Sedan kom ju FRA-lagen, tyvärr…) I Norge pågår nu en kamp för att reservera sig mot Datalagringsdirektivet. Alla politiska partier, utom Arbeiderpartiet och Høyre (norska s och m) säger klart nej till direktivet.

Jag förstår inte varför vi behöver Datalagringsdirektivet. Utreda terrorbrott, spåra misstänkta gärningsmän, sägs det. Men har vi ändå inte lärt så mycket i år 2010 att vi inte lägger alla möjliga trafikdata i statens händer? Tydligen inte. När var senaste gången som terrorister befann sig i Norden? Var det inte RAF 1975?

Kalla mig naiv, men jag tycker ändå vi kan lita tillräckligt på varandra. Tillräckligt för att inte be staten misstänka alla svenskar, norrmän, italiener, tyskar eller franskar för att vara förbrytare. Det är nästan som om jag fick lust att be regeringen fortsätta vänta med sin lagrådsremiss. Tills vidare.