Projektet utgår från att unga kan ta obetalda praktikantjobb med mellan två och åtta veckors varighet. Ursprungligen fick det stöd, men den senaste tiden har tre stora företag alla dragit sig ur projektet: Maplin, Sainsbury’s och Waterstone’s. Anledningen? Kritik eftersom vissa ser anställningsformen som slaveri, praktikanterna får ju inget betalt för jobben. En 21-åring som varit praktikant hos Tesco citeras av BBC som att han gjorde ett värdefullt arbete, men att han efter nio veckor inte satt kvar med särskilt mycket han kunde ta med sig.

Enligt regeringen har hälften av de 39 000 som tagit del av praktikantordningen, fyra veckor senare lämnat den brittiska a-kassan. Men det kommer med sitt pris. Och regeringen? Arbetsminister Chris Grayling (Con) lär ha sagt att påståenden om slaveri är “nonsens” och att företag som vill hjälpa till bör uppmanas, inte ifrågasättas. Att tre stora företag nu hoppar av har tydligen inte förändrat den ställningen nämnvärt.

Liksom i Sverige är med andra ord ställningarna låsta. Fast koalitionsregeringen i Storbritannien har majoritet, till skillnad från Reinfeldts.

Som vanligt när det kommer till supportertillställningar är också ställningarna låsta. Många klacksupportrar är förbannade på polisen och ropar om övervåld och övergrepp. Polisen å sin sida skyller på huliganer och ropar på större regleringar och mer portning. Ingen har enligt de själva gjort fel. Jag tycker det börjar bli fruktansvärt tröttsamt.

Till DN säger Christer Nilsson, operativ chef vid Söderortspolisen, att anklagelserna är felaktiga. Polisen har inte gjort några fel trots hela 807 JO-anmälningar. Även om många JO-anmälningar senare tillbakavisas så är det något arrogant i att polisen avfärdar alla dessa personer som upplever sig kränkta. Om reaktionen är såpass hård måste man gå i sig själv och fråga sig om strategin är lyckad. Det finns åtskilliga vittnesmål från supportrar som känner sig kränkta. Niklas Jarelind från Fotbollskanalen har twittrat om grabbig jargong hos supporterpolisen under matchen och till DN säger en supporter att hans 7-årige son slogs med batong. Frågan är om den strategi som polisen tillämpar är riktig. På frågan vad han tycker om att supporterklubbarna nu avbryter samarbetet med polisen svarar han

– Jag tycker det är tråkigt. Vår supporterpolis har ju haft en dialog med olika delar av klackarna. Vi vill höra vad de tycker att vi ska göra och hur vi ska komma tillsammans för att få konsensus.

Utan att veta vad som har sagts i dessa fora har uppenbarligen inte polisen lyssnat och önskat konsensus, utan gått sin egen väg. Om dialogen varit bra hade ju inte samarbetet avbrutits, förstås. Jag skulle vilja rekommendera polisen att lyssna på de som upplever sig kränkta, i stället för att envist tycka de alltid gör rätt.

I debatten har hörts förslag från SvFF om hårdare tag och England har setts som förebild för huliganlagar. Som många andra varnar jag för det. England har nu höga biljettpriser och välmående supportrar som tittar på Premier League. Det är en anledning till att man rekommenderas att se matcher längre ner i ligorna för att verkligen få med sig den engelska supporterkulturen. Dessutom, kanske viktigast, håller Premier League hög sportslig standard och kan locka turister och supportrar från utlandet. Allsvenskan har tyvärr inte samma kvalitet, och försvinner de hängivna supportrarna försvinner kanske också en stor del av stämningen. Norge har inte samma reglering men klarar sig bra ändå. Jag bara säger.

Men jag kan inte undkomma att rikta en känga mot vissa supportergrupper. Slagsmål och bråk utanför arenorna är ingen ovanlighet även om det oftast är interna bråk. Då blir inte trovärdigheten hög. På en hemsida raljerar en supportergrupp anknuten till AIK över att

polis och vakter lägger ner alldeles för stora resurser på att skydda bortasupportrar på Råsunda. När man till och med slussar in deras fordon på läktaren, ja då har daltandet och servicekänslan gått för långt. Tänk om man skulle få den specialbehandlingen varje gång man besökte en bortaarena i ex. Göteborg. Nä vi önskar oss en mer “samarbetsvillig” poliskår som i första hand koncentrerar sig på att behandla de tillresta bortasupportrarna som skit istället för oss infödda Stockholmare, dessutom skattebetalare som vi är.

och gläds över att AIK numera betraktas som Sveriges svar på Millwall, en klubb som inte är särskilt känd för sportsliga prestationer utan för våldsamma supportrar. Om man vill tas på allvar när man ropar på övervåld borde man inte använda sig av våld i eget syfte.

Den ena motionen är Stöd till invånarna i Gaza av vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh. Livh föreslår att Stockholms stad ska göra en inventering av saker som kan skänkas till Gaza i samarbete med Ship to Gaza. Och finansborgarrådet Sten Nordin avslog (“besvarade”) motionen med hänvisning till att utrikes- och biståndspolitik är statliga angelägenheter. Nu är det så att kommuner inte är förbjudna att driva välgörenhet, såvitt jag vet, men det är klart att det kan röra upp känslor om Stockholms stad ger sig in i det getingboet på fel sätt. Nu har ju Ship to Gaza gjort två vändor, frågan är om det blir en tredje, och hur relevant motionen är nu.

Men oppositionen är samstämd i sitt stöd till Ship to Gaza. S och V reserverar sig i borgarrådsberedningen och kommunstyrelsen, och MP gör ett särskilt yttrande som alla stödjer Ship to Gazas verksamhet. Nu räknar jag däremot med att debatten kommer handla mer om välgörenhet än om Ship to Gaza (i brist på aktualitet).

Den andra motionen heter Religionsutbildning är en kvarleva från statskyrkans tid och bör därmed avvecklas och är skriven av Paul Lappalainen (MP). Det är en betydligt roligare motion, även om fortsatt är allvarligt menad. Lappalainen (som tidigare varit rasismutredare åt regeringen och tjänsteman på DO) kräver att staden i sin tur ska kräva att regeringen utreder möjligheten att ta bort religion som skolämne. Stadsledningskontoret anser tvärtom att det i dagens globaliserade värld är än viktigare att lära sig om religion, och utbildningsnämnden att det är viktigt för att få en inblick i andra kulturer.

Överraskande nog har inga partier ställt sig bakom Lappalainens krav, men MP och V har ändå kommit med särskilda yttranden. MP om att kristendomen har en särställning i religionsämnet som är fel, och V ett långt yttrande med ganska lite substans, men tydligen med huvudtyngd mot religiösa friskolor. Undrar om till och med Förbundet Humanisterna kunnat yttra sig positivt om att ta bort religionsläran från läroplanen.

Och onekligen är situationen motsägelsefull. Man säger nej till en kvinna som ledare men vill framstå som det mest feministiska partiet. Sjöstedts tillskyndare pekade emellertid på att han är stark just i feministiska frågor. Om det är sant är det synd att han inte pratar om det.

Och:

Det faktum att Jonas Sjöstedt är en god kommunikatör och närmast uppfattas som en svärmorsdröm i tv-rutan kommer att underlätta. Men vi ska komma ihåg att det har funnits många trevliga partiledare i V. CH Hermansson var omtyckt och respekterad i vida kretsar. Lars Werner var inte lika populär men många såg i honom en rejäl karl. Lars Ohly är på inget vis någon otrevlig typ.

Intressant att hon inte nämner sig själv som en av dessa trevliga partiledare, och att alla de trevliga partiledarna är män. Nu kan jag hålla med Schyman om att det kan kännas märkligt att ett feministiskt parti inte väljer en kvinna. Samtidigt så finns det ju en rad män som också är uttalade feminister. Frågan är ändå om det faktum att partiet är feministiskt gör det olämpligt att välja män till ordförandeposten. Schyman tycks nästan mena detta. Om V vill bli ett brett parti så måste fokus ligga på också andra frågor än feminismen. Dessutom är det ingen nyhet för dom som känner mig att jag förordar kunskap och kompetens framför kön när det gäller det att välja partiordförande och anställda i allmänhet. Därför är jag skeptisk till kvotering. Utan att sitta inne i Vänsterpartiets interna korridorer och höra diskussionen så syns Jonas Sjöstedt utåt vara mer attraktiv än Rossana Dinamarca. Och flertalet ombud tyckte uppenbarligen samma sak.

Vänstern ska bredda sina vyer och bli ett parti med förhoppningen om 10-15 procent, på samma nivå som Schyman skaffade partiet 1998 och 2002. 1998 var ett speciellt år, i vilket socialdemokraterna ju hadde suttit i regering och genomfört tuffa sparkrav som folket inte tyckte om. Därav att både V och KD fick stor uppslutning. Det är kanske inte otänkbart, särskilt om socialdemokraterna fortsätter vingla och ses som ett småborgerligt parti. Men då måste också partiledningen spela på lag med ombuden och medlemmarna. Partiledningen ville säga nej till ett förbud mot bemanningsföretag, men kongressen sa ja med 112 mot 92 röster. Även Sjöstedt sa att det blir tufft och tonade ner förhoppningen, men var inte avvisande. Det hade varit närmast förödande. Samtidigt blir V det enda partiet som driver den frågan, i ett Sverige vars arbetsmarknadspolitik allt mer styrs från Bryssel. Bemanningsdirektivet som gör bemanningsföretag till jämställda arbetsgivare ska vara en del av svensk rätt, men detta måste strida mot V:s nya linje. Dessutom bad kongressen partiledningen om att ta fram dokument som konkretiserar sex timmars arbetsdag som mål. Vi får se hur det blir.

Risken med att säga att “nu ska Vänstern breddas” och slå i bordet med förbud mot bemanningsföretag är att partiet inte nödvändigtvis får en ökad opinion. Det finns naturligtvis ett utrymme bland de som allmänt är trötta på socialdemokraterna och att partiet slutat bry sig om arbetarna. Jag ställer mig frågan om S verkligen kan betraktas som ett arbetarparti. Samtidigt är det inte de grupperna som har visat sig vinna valet. Sverige har blivit ett land med kanske för mycket medelklass till att tydliga arbetarklasspartier vinner stora valsegrar. Därför finns risken att man i stället för att bredda för fram åsikter som ses som flankåsikter, som inte attraherar alla. Och flankpartier har allmänt sett svårt att vinna val i dagens Sverige.

TT har tagit fram en översikt över de viktigaste besluten på kongressen:

• förstatliga skolan.
• inte avskaffa särskolan.
• alla ska ha rätt till avgiftsfri kulturskola.
• säga nej till anmälningsplikt vid idrottsevenemang.
• presentera en strategi för hur ett eventuellt regeringsunderlag ska beslutas — före nästa kongress.
• prioritera miljöpolitiken.
• ta fram ett strategi- och visionsprogram för tågtrafiken.
• verka för att uthyrning av arbetskraft förbjuds i svensk lag.
• ta fram en strategi för sex timmars arbetsdag.
• verka för att Sverige ska lämna EU.

Vi får väl se vad det blir av detta till slut, och hur Vänstern i 2014 presterar. Det blir, när nu politiken fungerar så i dag, provet på om Sjöstedt har lyckats med sin vision.

Bakgrunden är en annan artikel där Åsa Regnér i Expressen i mellandagarna förespråkar subventionerade aborter för kvinnor från länder där aborter idag är förbjudna eller kraftigt begränsade. Detta vill inte Borg m.fl. vara med om.

Enligt abortlagen har kvinnan självbestämt abort fram till fostret fyllt 18 veckor. Därefter får abort endast göras om Socialstyrelsen samtycker. Och samtycke får inte lämnas om fostret kan antas att vara livsdugligt utanför livmodern. 2010 gjordes 37 693 aborter. Författarna kallar dessa foster genomgående för “barn”. Det som är intressant är de fakta som Socialstyrelsen tagit fram. 78 procent av alla aborter 2010 skedde före 9:e graviditetsveckan, klart före fostret blir livsdugligt (då menar jag utanför livmodern). Något under 10 procent görs efter 12:e veckan, och har faktiskt minskat marginellt jämfört med 1983. 2010 lämnades 498 ansökningar om sen abort in, och 90,4 procent beviljades av Rättsliga rådet. De 37 000 barn som författarna talar om, stämmer inte. Det torde i så fall heller vara närmare 450 barn.

Personligen tycker jag aborträtten måste balanseras. Både mellan barnets och kvinnans rättigheter. Det låter enkelt, men jag tycker ändå att kvinnan ska ha rätt att bestämma fram till dess att barnet kan överleva utanför livmodern. Det är en livlig debatt om när ett foster blir ett barn, och när ett foster blir så levande att det ska ha egna rättigheter till liv. Det är en viktig, och svår etisk fråga. De barn som fötts och överlevt tidigast, föddes nästan 22 veckor efter att de började utvecklas, och någonstans vid 24-28 veckor går den medicinska 50 %-gränsen (50 % chans att överleva). Man måste förhålla sig till statistiken, även om det blir mycket tal och kall matematik. Vilka rättigheter ska ett foster (eller ofött barn som författarna kallar dom) ha? Rätten att bestämma över sin egen kropp?

Då uppstår på en gång ett annat problem: Om fostret inte är livsdugligt så kan inte den här rättigheten enligt min mening vara rätt och rimlig att ta upp. Om ett 15 veckor gammalt foster implicit ska kunna säga till sin mamma att “jag vill leva” kunde man i teorin ha tänkt sig en situation där mamman sagt “okej, men då får du överleva på egen hand”. Vilket ett sådant foster sannolikt inte kan. Fostrets rätt till eget liv blir illusoriskt när det enbart kan få liv genom mamman. Att ge den så stor vikt att mammans rätt till självbestämmande över eget liv och egen kropp blir underordnad, kan jag inte förstå.

Det mest upprörande i författarnas artikel är deras slutsatser av de internationella abortlagarna.

Istället för att visa respekt för andra europeiska länders mindre liberala syn på abort och istället för att reflektera över om det är svensk abortlagstiftning som borde förändras, fördömer hon (Regnér) dessa länders synsätt och lagar och påstår att de förnekar kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Faktum är att många abortlagar stammar ur en djupt kristen tro där fostret per definition får egna rättigheter vid dag 0, som inte tar hänsyn till kvinnans egna åsikter. Har du blivit gravid, är det ett fel som du som kvinna inte får rätta till utan måste leva med. Om vi i Sverige skulle ta seden efter latin-amerikanska länder, Irland m.fl. så innebär det ett steg tillbaka från kvinnornas rättigheter. Men det betyder också att vi tar ett steg i en ytterst religiös riktning, i ett land där det inte finns någon statskyrka och majoriteten av kristna är protestanter.

Att angripa abortlagstiftningen i andra länder i syfte att ge kvinnor rätt till sina egna kroppar är därmed jämförbart med att lindra symptomen istället för att bota sjukdomen. Ska kvinnors rättigheter säkras borde fokus ligga på att föra ett respektfullt samtal, både inom Sverige och med andra länder, om förbättringar av det förebyggande arbetet för att hindra oönskad graviditet.

Naturligtvis måste fokus ligga på preventivmedel. Det kan vara värt att påpeka att många katolska länder som just har en hård lagstiftning, har en motsvarande hård linje i förhållande till preventivmedel. Där är sjukdomen inte sex utan preventivmedel, utan sex utan reproduktivt syfte. Men att tro att preventivmedel ensamt kan lösa problemen är naivt enligt min mening. Då abortlagen infördes 1974 menade många att den skulle öppna för en dominoteori: Kvinnor skulle nu sluta använda preventivmedel och hellre abortera otaliga foster. Statistiken visar att aborttalen legat förhållandevis stabilt i jämförelse med faktiska födelsetal. Det har med andra ord inte skett någon explosion.

Fokus ska inte ligga på att få en i många avseenden oetisk svensk abortlagstiftning att omfatta ännu fler människor i ännu fler länder.

Oetiskt på vilket sätt? Att Socialstyrelsen måste godkänna varenda abort som hotar att döda ett annars livsdugligt foster? Att ge en moder och fader möjligheten att rätta till ett kanske livsavgörande misstag?

Det intressanta med SD:s förslag är att abort efter 12:e veckan ska kräva samtycke från Socialstyrelsen. Det betyder att ungefär 4 000 abortfall måste ansökas om hos Socialstyrelsen. Samtidigt ser vi att Socialstyrelsen samtycker i 90 procent av fallen där fostret har fyllt 18 veckor. Att Socialstyrelsen skulle vara fruktansvärt återhållsam med att just samtycka i fall där fostret är yngre, och dessutom inte livsdugligt, tror jag inte på. Det måste vara önsketänkning från SD:s sida.

USA ska välja president och representanthuset. Så långt har jag (visserligen med en sedvanlig lutning åt Demokraterna) inte sett någon kandidat som kan toppa Barack Obama. Som tyvärr inte varit den president som många ville ha i valrörelsen 2008. Så långt tror jag fortsatt att Romney är den som lär bli Republikanernas kandidat, men saker kan absolut hända. Romney var ju med för fyra år sedan, men det blev McCain till slut. Rick Perry är lite för konservativ för min smak, och Gingrichs popularitet har dabbat av. Så jag tror det blir Romney mot Obama, och att Obama vinner.

Sedan så kommer V att välja ny partiledare. Jonas Sjöstedt är inte den ende kandidaten, men förmodligen den som kongressen kommer välja. Något annat vore en stor överraskning. DN skriver i en ledare att Vänsterpartiet inte kommer byta politik trots den nya partiledaren, och att även om han kommer utmana S och Juholt så är det fortsatt ett stycke kvar till en samlad röd-grön opposition.

Det blir svårt att över huvud taget sy ihop ett regeringsalternativ där det finns plats för både Miljöpartiets liberala positioner och V:s hårda vänsterlinje. Och även om man lyckas riskerar Vänsterpartiet att återigen bli det röda skynke för mittenväljare som man var i förra valet.

Fast om man skulle önska en röd-grön regering som är ätbar för mittenväljare så vore det att göra Vänstern till ett mittenparti, i ett politiskt centrum där MP, FP, C och numera M och S finns. Marknaden är mättad och vänsterväljarna har inget annat alternativ. Socialdemokraterna och Juholt har inte lyckats attrahera mittenväljarna, och det faktum att Miljöpartiet gör det mycket bra på mätningarna utan att själva göra någon egen offensiv är ju ett signal om att MP är mer ätbart än V. Dessutom tror jag fler vänsterväljare högaktar Sjöstedt mera än Juholt.

Men sanningen åsido så har jag samlat ihop en översikt över besluten som Riksdagen fattade  i förra perioden. Och läser man den översikten (tyvärr finns den inte på Internet ännu) så ser man att MP och V röstade nej oftare än både S+MP och S+V tillsammans. Att MP och V därmed skulle stå milvis från varandra stämmer med andra ord inte helt. Men Alliansen lär naturligtvis fokusera starkt på detta, och att Vänstern fortfarande inte skulle ha gjort upp med kommunismen. Om det inte är aktuellt med trepartisamarbete på vänstersidan 2014 (antingen gemensamt som med Sahlin eller informellt som med Persson), så tror jag först och främst på S och MP, som Gerhard Schröders röd-gröna tyska koalition. Med Gustav Fridolin som vice statsminister.

De som läste min post då vet att jag var kritisk och menade att domstolen gjort märkliga överväganden (t.ex. ansåg att den ena polisen å ena sidan ljög, å andra sidan var fullt tillförlitlig att basera händelseförloppet på), och jag hoppades på en klarsyn i hovrätten. Så har uppenbarligen inte skett.

Til skillnad från i tingsrätten överklagades domen mot bara den ena polismannen, som heter C.L. Domen mot M.B. (friande) har med andra ord vunnit laga kraft. C.L. åtalades för tre olika gärningar: 1. ofredande, 2. egenmäktigt förfarande (grovt) och 3. olaga tvång. Allt med tjänstefel som alternativ punkt. Det enda tingsrätten fann, var att C.L. gjort sig skyldig till ringa tjänstefel, som inte är straffbart.

Hovrättens dom är bara på 9 sidor, men den är intressant. Den är nämligen avgiven skiljaktig. Jag kommer till detta. Detta har hovrätten slagit fast.

1. Hovrätten anser också att C.L:s uppgifter ska ligga till grund för bedömningen. Detta därför att stödbevisningen (filmen) är hackig och att andra vittnesmål inte finns.

2. Jesper Nilssons fotografering kan inte hovrätten anse vara ofredande. Eftersom det däremot är C.L:s uppfattning av fallet som hans handlingar ska bedömas mot, spelar detta mindre roll. Återigen är det 10 § 2 st. 3 polislagen som är aktuell, där våld får användas för att avvärja en straffbelagd handling. Om alla andra möjligheter är uttömda, vill säga.

3. Hovrätten slår kortfattat fast att åtgärden var fullt rimlig:

“Det finns som tingsrätten ansett ingen anledning att ifrågasätta att polismännen kände ett stort obehag av Jesper Nilssons agerande. Mot bakgrund av sin uppfattning om situationen har C.L. haft anledning att vidta åtgärder för att avvärja handlingen. Jesper Nilsson har inte avbrutit sitt handlande trots upprepade tillsägelser. Det våld som därefter utövats har varit kortvarigt och är av påtagligt lindrig karaktär – C.L. har tagit tag i Jesper Nilssons kläder, föst honom någon meter åt sidan mot en vägg och i samband med detta tagit mobiltelefonen ur Jesper Nilssons hand. Våldet har varit försvarligt, ändamålsenligt samt proportionerligt och det har inte varit fråga om något från den inledande åtgärden skilt omhändertagande av mobiltelefonen.“

Så kort kan man slå fast att C.L. varken gjort sig skyldig till ofredande eller egenmäktigt förfarande.

4. Hovrätten delar så kortfattat tingsrättens bedömning angående legitimationen och datorväskan, att det inte var fel att ta ifrån Nilsson hans datorväska, eftersom det kunde användas för att slå poliserna i huvudet med. Däremot delar den inte uteslutande tingsrättens bedömning av att det oaktsamma tjänstefelet här var ringa.

5. Om det olaga tvånget skriver hovrätten

a) att det finns hack i filmen och ljudinspelningen, och att det därför saknas stödbevisning. Med en släkting som en gång medverkade i en polisutredning där det förekom en hackig film, vet jag vad hackig är. Och Nilssons film är visserligen hackig i den mening att olika sekvenser upprepas flera gånger, men det går fint att se det som stödbevisning. Det är bara att klippa ihop det i ett helt sammanhang. Vilket inte hovrätten tydligen har gjort.

b) att det inte är visat att C.L. tvingade Nilsson att radera filmen. Eftersom ord står mot ord kan jag acceptera det.

c) att C.L. inte brutit mot 4 kap 1 § polisförordningen, som föreskriver att en polisman ska “uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet” och vara självbehärskade och inte minst “undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet“. Hovrätten tror inte uteslutande på C.L. här, eftersom han börjat se tecknen på påstått narkotikabrott först efter det att de diskuterat om ofredande och hans våld. “Den omvända ordningen vore den naturliga”, säger hovrätten. Den finner till slut att

Enligt hovrättens mening visar C.L:s agerande att han sökt efter en anledning att med maktmedel ingripa mot Jesper Nilsson och hans agerande är därmed inte ägnat att inge förtroende för hans arbete som polis. Hans uppträdande strider således mot polisförordningens bestämmelser. C.L. har därför gjort sig skyldig till ett uppsåtligt tjänstefel.

6. Men är det uppsåtliga tjänstefelet (ordväxlingen) och det oaktsamma tjänstefelet (datorväskan) ringa tjänstefel eller inte? Det är skillnaden mellan straff eller inte. Där menar hovrätten att det obehag som Nilsson känt, var “relativt snabbt övergående” även om handlingarna har upplevts som obehagliga. Detta är visserligen intressant att läsa. Det att en polisman “sökt efter en anledning att med maktmedel ingripa” är ju inte bara obehagligt utan också mycket kritikvärdigt i mina ögon. Hovrättens egen bedömning är närmast en definition på att planera maktmissbruk, utan att göra det. Det borde ha utlöst en större debatt i domskälen än det gjorde.

Men, här kommer kruxet, var kommer den skiljaktiga meningen jag skrev om in? Jo, i punkten 6, om tjänstefelet var ringa eller ej.

Två av de tre hovrättsråden (juristerna) ville döma C.L. till ett bötesstraff. Råden anser åtgärden vara “tämligen ingripande” och att C.L. gjort “otrevliga och insinuerande uttalanden” om narkotikamissbruk. De anser därför inte gärningen vara ringa och att C.L. borde dömts till ett fängelsestraff!

Det ansåg dock inte majoriteten i rätten. Den tredje juristen, och båda nämndemännen trodde på polisens berättelse. De debattörer som menar att jurister inte kan ta hänsyn till sund förnuft, utan det är något som nämndemännen ska föra in. Här tycker jag nog att det tvärtom var juristerna, Maj Johansson och Anna-Karin Winroth, som lyckades med detta.

Att en hovrätt är skiljaktig, och dessutom med siffrorna 3-2, i en förhållandevis viktig fråga (vad är straffbart tjänstefel och vad är det inte), talar för att HD skulle bevilja prövningstillstånd om det söktes. Nu är jag inte åklagaren i målet, men jag skulle nog råda de till att överklaga. Överklagande ska stilas senast 17 januari 2012, med andra ord finns tid i julen och på nyåret att bestämma sig.

Att genus i stadsutveckling innebär att vi försöker skapa miljöer och förutsättningar som också bryter genusstrukturer, men också att vi inte bara tänker kvinnor och män utan också ser hur olika kvinnor och olika män beroende på klass, etnicitet och så vidare har olika perspektiv på staden, olika förutsättningar i staden. Kan vi genom en genusmedveten stadsplanering skapa förutsättningar för att bryta könsnormer men också andra sociala mönster? Hur gör vi det?

En grundläggande reflektion är att jag tror många inte förstår vad Rudin talar om. Inte jag heller, i alla delar. Det som är problemet är att Rudin genomgående pratar om att inte reproducera könsnormer eller genusstrukturer, utan att förklara hur dessa strukturer ser ut. Det enda jag kan hitta som är strukturellt är detta citat:

Kvinnors resande ser exempelvis annorlunda ut än mäns, med fler oregelbundna resor, fler stopp på vägen till och från jobbet och betydligt mer kollektivtrafik

Inga andra platser identifieras dessa strukturer. Det kunde då vara på sin plats att faktiskt prata om att undersöka mera omkring vilka strukturer vi har, innan man går in och säger att dom ska motarbetas. Dessutom vore det på sin plats att, som en kommentator gör, fråga sig hur annorlunda städerna hade sett ut med ett jämställt perspektiv. Det gör inte Rudin.

Av den anledningen blir artikeln flummig. Den använder stora ord, som inte kopplas till verkligheten. Jag som är intresserad av arkitektur och stadsplanering har ingen aning om vad han menar, och han ger mig inte möjlighet att få någon aning om det.

Det måste vara det nyfikna i mig som talar, men jag känner gärna att jag vill veta varifrån länken kommer. Inte att jag vill veta exakt vem som har lagt ut den, men hur den framställs. Som någonting bra eller spännande, eller som en förudmjukelse. Jag skulle önska att WordPress kunde fixa till det.

Personligen är jag inte religiös (agnostiker), och tycker att religion ska vara en frihet och inget tvång. Just därför är jag skeptisk och kritisk till skolavslutningar i kyrkan på generella grunder, i alla fall i de former jag själv har upplevt. Att religion hör hemma i skolan inom utbildningen är naturligt, eleverna måste få lära sig om hur religion ser ut. Men i min mening ur ett kritiskt perspektiv, skolan ska inte förhärliga en enskild religion eller promotera religioner generellt.

Det är flera problem i Wärnbergs artikel. Han avskriver helt att avslutninger i klasserna eller i en skolaula är lika bra som en avslutning i kyrkan, och menar att gemenskapen som skapas och värdet av gemenskapen båda är “enorma”. I min gymnasieskola var det inte så, tvärt emot skapade det mer gemenskap (för mig i alla fall) att ha en julfrukost med tända ljus i skolklassen.

Wärnberg gör ett stort poäng av att huvudförespråkarna för en separation av skola och kyrka i den här frågan, i nio av tio fall råkar vara icke-religiösa. Dessutom gör han följande poäng i förhållande till religionsfriheten, vilket ju är huvudargumentet för denna separation:

En religionsfrihet innebär inte frihet från religion, och att således säga att alla offentliga sammanhang ska vara stängda för religion är grundligt fel.

Men en religionsfrihet utan frihet från religion blir illusorisk. Då är det ingen frihet längre, utan frihet att välja tvång. Det är varken sekulärt eller acceptabelt i mina ögon.

Wärnberg citerar Stefan Olssons “Handbok i Konservatism” (talande nog) och menar att den s.k. majoritetsprincipen (principen att rätta sig efter en majoritet) står centralt här, annars riskerar majoriteten att diskrimineras. I och för sig finns det ju en sådan majoritetsprincip, men frågan är om den fungerar tillsammans med religionsfriheten. Ska frihet till religion eller från religion vara normen? Jag tycker att frihet från religion ska vara normen, och det är trots allt normen i skolan redan. Den som vill ta del av en religion ska få välja det, men då ska det vara aktivt. Det ska inte vara så att man aktivt måste säga nej.

Jag kan hålla med Johanna Andersson att Skolverkets instruktioner och vägledning angående skolavslutningar i kyrkan förminskar kyrkan som lokal, idet man tar bort merparten av de konfessionella och religiösa inslagen. Men här står också den springande punkten: Ska skolan ha ett religiöst innehåll eller gynna en särskild religion? Jag tycker nej. Man hör dessutom inget om att de skolor som har avslutningar i kyrkan, också har avslutningar i moskéer, synagoger m.fl. Besöks en moské och får eleverna lära sig hur id firas inom islam, t.ex.?

Andersson har rätt i att julen till en viss grad är en kristen tradition. Men att julen även har ett hedniskt perspektiv, tycker jag ofta glöms bort. För faktum är ju att trots allt heter det just “jul” i Sverige, inte “Christmas” som på engelska, som tydligt tar ställning. Där firar man antingen kristmässa eller jul (ja, den hedniska midvintersfesten heter “Yule”, tänka sig). Skolan bör gärna lära ut hur julen och kristendomen hör ihop. Man bör dock också lära ut hur julen och asatron hör ihop. Och behövs ett besök i kyrkan för att lära ut hur julen och kristendomen hör ihop?

Problemet med debatten om skolavslutning i kyrkan är att den alltid måste sluta i att “om vi separerar skola och kyrka så förstör vi denna mångåriga tradition”. Först vill jag säga att jag inte tycker tradition är ett argument som trumfar allt annat. Det är ett argument, men som alla andra. Min gymnasieskola löste utmaningen med avslutningar i kyrkan på ett bra sätt, enligt min mening.

Först hade vi en gemensam julfrukost i skolklassen, med tända ljus, julmusik och allmänt mys. Därefter hade vi ingen mer undervisning, utan domkyrkan i min hemstad höll en slags julgudstjänst för alla gymnasieelever som ville gå dit. Många av eleverna, jag tror till och med de allra flesta, gick i domkyrkan och hade inga problem med det. Men för mig som inte är religiös, hade valet att säga nej i sig ett egenvärde.

Detta är den lösning som kommentar #1 i Newsmill-artikeln, Nedim Kirlic, förespråkar. En avslutning i skolan och en oberoende i kyrkan för de som vill följa med. I min gymnasieskola fungerade det väldigt bra, varför skulle det vara helt misslyckat i alla högstadie- och gymnasieskolor i Sverige? Dessutom tror jag det råder bot på det Johanna Andersson kritiserar i GP, nämligen reduktionen av kyrkan från religiös byggnad till en vilken som helst lokal. Om avslutningen är oberoende, vill ju konfessionella inslag kunna ingå och göra kyrkorummet mindre sterilt och mer levande. Men förutsättningen ska fortfarande vara “armlängds avstånd”.

I högstadiet var eleverna tvungna att söka om fritagning från kyrkoavslutningen, som pågick under undervisningstid. Med andra ord pliktigt uppmöte. Ansökan om fritagning var man dessutom tvungen att göra hos föräldrarna. Jag har hört om elever som inte ville gå i kyrkan, och inte såg något egenvärde i det, men som inte fick föräldrarnas underskrift. Barnsligt, kan tänkas, men när man är 16 år så är man mogen nog att bestämma själv.

Jag kan inte se hur illa det skulle vara att lösa detta problem på det sätt jag har föreslagit. Och jag tror inte heller, åtminstone gäller det min egen skola, att det underminerar eller förstör den tradition med kristendom och jul som finns. Varför inte heller vara öppen för nya impulser och tankar?